längre enskildt samtal med Ellen under h kännelse lätt skulle kunnat göras. vilket hans beDe voro mycket tillsammans såsom vanligt, ehuru Ellen naturligtvis var träget upptogen af förberedelser till sitt bröllop — för hvilket dagen vor föreslagen ehuru ej alldeles bestämd — och till de förändringar som denna händelse nödvändigt skullo komma att medföra i hushållet. Dessa hennes göromål gåäfvo Frank en ursäkt för att han ej uppfyllt sitt löfte; men verkliga förhållandet var att han tycktes hysa någon sällsam motvilja för att vidröra limnet. Förhällandet var så lyckligt emellan dem sådant det nu var, att det tycktes vara synd att öppna ett ämne som torde vara af oroväckande natur, och hvad sjelfva upplysningen beträffar så visste ju Ellen fullkomligt väl hvad som händt och do omständigheter under hvilka det händt, då det borde vara henne temligen likgiltigt hvom eller hvad den dödade personen varit. På detta sätt rosonnerade Frank inom sig. Det vore dock i alla händelser ganska beklagligt om hon afsigtslöst komme att omnämna saken för mrs Bradstock, och denna genom att stufra och lägga ihop letade sig till den upptäckten att hennes man och den af Frank dödade förbrytaren vore en och samme person samt meddelade Ellen denna upptäckt. Frank ansåg det vara bäst om mrs Bradstock aldrig finge veta att hennes man fallit för hans hand. Hon I fdo nu i den tron att han blifvit dödad under en strid med polisen, och det vore bättre att hon ansåg polisbetjenterna rara hans banemin, alldenstund de genom sin ställning vore till en viss grad befriade från följderna af dylika obehagliga dåd, än att hon skulle tänka sig denna handling begången af en person med hvilken hon sannolikt skulle komma i ganska trägen beröring under loppet af sitt återstående lif. Att hendlingen blifvit begången till sjelfförsvar, skulle hvar och en som kände honom vara färdig att intyga, och mrs Bradstock kände sjelf sin döde mans desperata karakter. Men det oaktadt hade hon lagt i dagen en