talare är på sätt och vis en ifrig läsare, men af hr Leufstedt förbisedd — kunnat förbättra utskottsmajoritetens klena ställning, så hade han utfört ett godt verk. Men hr Key drabbas ofta af missödet att se i det ban citerar mera och annat än det som i citaterna förekommer, hvilket vittnar om bristande skarpsinnighet, och för öfrigt förledes han af hvad Thorild kallade 5fantasiens kråkfötter att komma på afvägar och att konstruera exempel hvilka äro haltande och gå åt rasande håll. Det är tvifvelaktigt om ens utskottsmajoriteten blef riktigt nöjd med hr Key. I ötverensstämmelse med den ställning som grefve Posse intagit inom landtmannapartiet, hvars ärende utekottsmajoriteten gått, måste han uppträda och ej blott gilla utan ätven försvara majoritetens åtgärd — ja han måste ätven bjuda till att bevisa att det ej var någon lapprisak som producerats af utskottet. Om det lyckades, vågar jag ej afgöra, men bevisningen var ytterst klen, och huru klatbunden han är i partiets tjenst — en Simson, fast af små dimensioner, hos Andra kammarens filister — framgår deraf att äfven han, likasom hr Key, nödgades yrka att kamrarne med god: kännande af utskottets yttrande skulle lägga memorialet till handlingarne. Til hr Key och grelve Posse slöt sig frih. Ericson — vaturligtvis — men gick ett steg längre än dessa — också naturligtvis — då han ansåg att konstitutionsutskottet hade bort törordna om riksrättsåtal. Den skarpa kritik som både prof. Ribbing och hofpredikanten Lithner. häradshöfd. Carlön och hr Kolmodin riktade mot utskottet, dervid de båda sistnämnda äfven använde sarkasmens vapen, gjorde det mindre lockande för utskottsledamöterna att uppträda och äfven ganska svårt, enär det ingalunda var en lätt uppgift att med hopp om någon effekt parera de skarpa huggen. Den förste utskottsledamoten som uppträdde var br Lyttkens. Hans egentliga styrka ligger i anfallet; nu måsto han uppträda på defensiven hvilket ej ötverensstämmer med hans skaplynne och derföre blet detta hans anförande det mattaste jag hört af denne talare. Anmärkningen var, lät han förstå, icke så obetydlig som man velat påstå, och att regeringsåtgärden var stridande mot rustoch rotehållarnes! sannskyldiga nytta — således identisk med landets — var hvad han ville, men icke törmådde nöj aktigt bevisa. Längre fram på förmiddagen höll brukspatron Ehrenborg ett långsträckt föredrag om konstitutionsutskottets skyldigheter och hr Por Nilsson i Espö talade äfven svulstigt som vanligt. Flera än dessa tre ledamoter af utskottet hade icke på förmiddagen ordet, således icke någon af de egentliga ministr-förkrossarne. Jag nämnde att hr Carlön använde sarkasmens vapen mot konstitutionsutskottets majoritet. Att den gjorda anmärkningen var obetydlig, till och med småaktig, antog han att majoriteten sjeif insåg. Hvad var då syftet med den? Bovakandet af rustoch rotehållarnes intresse måhända; men det förutsatte ju bristande oväld hos de tio förtroendemännen. Var då meningen att åstadkomma ett misstroendevotum, med ministerens aslägenande till resultat? Visserligen vore det tänkbart att hos utskottets ledamöter icke saknades den högsta grad af patriotism som fordrades för att taga plats på staterådsbänken; men då de som fördrefvo en ministöor måste vara beredda att ersätta densamma, så drog tal. i tvifvelsmål om de tios afsigt kunde vara att åstadkomma en ministerförändring, äfven om stor tillgång på ministerämnen kunde finnas inom utskottet. Ilan antydde att två sådana funnos der, passande för krigsportföljens öfvertagande, nemligen hrr Sven Nilsson i Ötorlöf och Hierta; men om någen af dem mottog befattningen, skulle väl någon enig samverkan emellan dem sedan kunna åstadkommas? Den förre hade ju föreslag:t en folkbeväpning efter preusgiskt mönster; den senare hade ju alltid blåst på fredspipan och ur den framlockat ljufva toner? Vore då enda afsigten att pricka minisetoren och öfver den utgjuta ein harm? Ett nålstyng således istället för ett klubbslag. Men vore det väl värdigt act såra en slagen fiende? Och vanns väl derigenom en moralisk seger? Endaet en förklaringsgrund för utskottets åtgärd återstod, och den wil utskottets heder, nemligen att utskottet med sin framställning åsytiat visa att vumera vore 107 Y ett föråldradt och rostigt vapen, endast användbart till chikaner; det hade utskottet sannolikt insett och att det således skulle bli sista gången som denna paragraf anlitades. Jag har anledning förmoda att hr Carlön genom ritt nu omförmälda yttrande, som framfördes med det orubbligaste lugn och hade den yttre prägeln af det djupaste allvar, förvärfvat sig alla de reflektsrande landtmannapartisternas superiativa ovilja, enär de äro ytterst ömtåliga tör det som i dågligt tal kallas drift