stämmande med det utlåtande som doktorn först hade då han blef tillkallad. Han sade då att det bästa som möjligen kääde göras vore att föra mr Pentweadle till sitt hem utan allt dröjsmål; men detta var innan Grogram visat honom innehållet af den sjukes plånbok, der det fanns tillräckligt mycket för godtgörande af både doktorns och värdens kostnader. Nästa dag talade mr Pentweazle således med en röst som var något mindre lik det ljud hvilket kan frampressas ur vissa barnleksaker, och han behöfde ej riskera att af svaghet falla åt något håll, om han satte sig upp i sängen. Doktorn hade varnat Grogram för att låta honom bli på något sätt upprörd, och sistnämnde personlighet var grufligt rädd för att patienten skulle komma in på det samtalsämne hvilket han visste ligga dem båda närmast om hjertat. Han utbredde sig derföre så mycket han kunde om vädret, doktorn, stället, värden och alla ämnen som han kunde hitta på. I början lyssnade mr Pentweazle med uppmärksamhet och intresse samt svarade på vederbörligt vis. Slutligen lade dock den lille mannen sin tunna hand på sin kamrats breda handlof och sade helt lugnt: — Jag vet huru det är fatt, min gode mar, och huru ni försöker att uppehålla mig med alla möjliga ämnen utom Gwynruthin och elfte telegrafstolpen; men om, såsom ni sjelf uppgifver, jag envisades att tala om de ämnena med doktorn då jag ej hade sansen i behåll, så måtte ni väl ej hålla det för sannolikt att jag skall afstå från att omnämna dem för er och göra er frågor om dem