— En morgon höll ni på att riktigt skrämma vettet ur mig, gade Grogram. Doktorn kom och började tala med er. Hvar gör det ondt? säger han. Der mina trådar äro afbrutna, svarar ni. IIvar är det! fortfar han. vid elfte telegrafstolpen, svarar ni. Gräf, gräf, gräf! Hvila ej en minut. Han yrar, sade doktorn till mig, vi få sätta en tvångströja på honom. Ni skall ej kunna finna någon tillräckligt liten, sade jag. En af era vanliga tvångströjor skulle förslå till rock, byxor och väst åt honom. Gif mig ett ark brunt papper och litet segelgarn, sade jag, sånuskall jag binda honom så att han hvarken kan skada sig sjelf eller någon annan. — Ah, sade mr Pentwesale, huru älskvärdt ni förstår att skämta! Hvilken qvickhet, hvilken finkänslighet! Men jag tror ej att jag orkar tala mera nu. Jag skulle vilja sofva litet. — Det är det bästa ni kan göra, sade Grogram. Tag något af det här, tillade han i det han slog upp något ur pannan i en kopp. Drick ur det och sof sedan. Yi få talas mera vid i morgon, De förbättringssymptomer som visat sig hos mr Pentweazle förnyades påföljande morgon. Doktorn fann vid sitt besök yrseln vara borta; de värsta sjukdomstecknen voro försvunna, och nu behöfdes det endast att hålla patienten lugn och så mycket som möjligt underlätta krafternas återvändande. Den luft som bäst lämpade sig härför var, efter hvad doktorn uppgaf, just luften på den plats der patienten befann sig. Det är till att märka att denna uppgift ej var öfverens