blifvit förbisedd eller att oväld, nit, skicklighet och drift ej blifvit iakttagne. Om den förra formen för utöfvande af utskottets pligt handlar 106 8 i Regeringsformen; om den senare 107 8 i samma grundlag, och denna paragraf åberopas också uttryckligen i inledningen till utskottets betänkande. Följden af en anmälan efter sistnämnda lagrum är nu den att Riksdagen hos regenten anmäler sin önskan om ifrågavarande statsråds entledigande, såvidt den gillar tillvitelserna för begångna fel samt tillika anser rikets väl kräfva framställandet af en sådan önskan. Med sistanförda ord afses förmodligen det att andra vigtiga omständigheter, exempelvis otörmågan att finna lämpliga efterträdare för de afgångne, skulle kunna förmå riksdagen att med tystnad förbigå felsteg, hvilka den annars kunnat anse sig böra beifra. Bedömandet af denna rent politiska sida af saken, hvad rikets väl kräfver, tillhör helt naturligt riksdagen i sin helhet. Deremot innebär det, efter vårt förmenaade, en nedsättning af konstitutionsutskottets betydelse, när man åt dess utlåtande öfver ifrågavarande ämne tillerkänner så ringa vigt, som anhängarne af den Åenkla anmälansteori det vilja. Detta utskott framstår i vår grundlag såsem ett än dömande än åklagande kollegium, men öfverallt utgör det en högste väktare öfver samhällskontraktets obrottsliga iakttagande såväl af regent och representation gent emot hvarandra som af den sistnämndas delegationer inbördes. Så ser man t. ex. i 106 Reg.-f. konstitutionsutskottet sjelft utan riksdagens hörande besluta om riksrätt samt förordna justitie-ombudsmannen att ställa statsråd under åtal. Kan man väl föreställa sig att denna mäktiga myndighet redan i nästtöljande paragraf skulle hafva nedsjunkit till en rapportör, den der utan egen mening om saken blott anmäler? Den skulle ju i sädant fall endast utgöra en nyhetsjägare tör riksdagens räkning på statsrädsprotokollens fält. Ingen anledning förefinnes heller att majoriteten inom konstitutionsutskottet sjelf sålunda fattat betydelsen af sitt tagna steg. Tvärtom synes den hafva sökt med ljus och lykta efter anledning till anmärkning, och när skörden af dessa spaningar ej blifvit rikare än den är, så beror detta ej på bristande nit hos de sökande utan derpå att statsrådets ledamöter i allt haft grundlagens föreskrifter vill rättesnöre för sitt handlingssätt. Vi kunna således med tog antaga att denna anmälan ej varit så enkel utan åsyftat hvad den af de flesta anses innebära, och när de betydelsetalla orden: statsrådens entledigande icke blifvit uttryckligen uttalade ligger förklaringen hårå helt simpelt deri att utskottsmajoriteten, liksom vi, förmenar att en anmälan enl. 107 8 Reg.-f. alltid implicite innebär detta, utan att sådant särskilt behötver angifvas. Det regeringsbeslut som föranledt att vår konstitutionella anmärkningsapparat nu blifvit satt i verksamhet är, såsom bekant, den nyligen utfärdade stadgan, enligt hvilken med undantag för en viss klass af f. d. soldater ingen den der öfverskridit åldern af 23 år, får untagas till rekryt vid indelta armn. Denna bestämmelse anser den anmålande delen af utskottet vara skadlig och selaktig ur tvenne synpunkter: ur statens och rotehållarnes. Staten förlorar på densamma i flera hänseenden. Den indelta armen beröfvas törmånen att inom sina leder upptaga män hvilka, oaktadt tyllda 25 år, i ötrigt kunna i hög grad besitta de egenskaper som göra dem tjerlige till soldater. Vidare sammanfaller hädanefter den högsta tillåtna åldern för rekryt med den tid då beväringsskyldigheten upphör, hvadan indelta armåns rekrytering måste hufvudsakligen ske bland de beväringsskyldige. Men härigenom minskas med hvarje ny rekrytering under fredstid beväringens och i följd deraf hela armåns styrka och när vid krigstillfälle extra roteringsmanskap skall uppsättas förlorar beväringen lika mycket i nummerstyrka som indelta armån vinner. Ett sådant resultat kan svårligen öfverensstämma med rikets sannskyldiga nytta, utropar utskottet, och vittnar om bristande skicklighet hos den departementschef, på hvars föredragning beslutet fattats. Men det visar sig, när utskottet derefter öfvergår att betrakta saken ur rotehållarnes synpunkt, att denna samhällsklass fortfarande är Andra kammarens Lenfant gåte. Hufvudvigten i utskottsmajoritetens anmärkning ligger väl ändock i det yttrandet att hvarje föreskrift som inskränker deras antal, bland hvilka rekryter må tagas, innebär en ökad tunga för de rekryteringsskyldige. Rotebållarne inskränkas i sitt val, de måste kanske