BH BRA Fr rn: Jann idag inkommit med ett memorial och uppmanar Andra kammaren att fatta beslut för eller emot mantalspenningarnes afskaffande, och denna kammare kan då icke längre undvika att bestämdt uttala sig i ämnet. I hvad syftning detta kan komma attske är ännu icke så lätt att förutsäga, men det finnes anledning tro att kammarens majoritet icke numera är fullt så benägen att drifva saken till sin spets sedan man närmare gjort sig reda för konseqvenserna. Om Andra kammaren bifaller statsutskottets förslag att riksdagen måtte helt enkelt besluta borttagandet af den ordinarie skattetiteln mantalspenningar, så skulle tvisten afgöras genom gemensam votering, men som detta i iörevarande fall ej gerna kan ske med bibehållande af grundlagens helgd, torde det kunna antagas såsom ganska säkert att Första kammaren då nekar att antaga den voteringsproposition som statsutskottet kommer att uppställa och isådant fall kan ingen votering ega rum. Det kan icke falla oss in att här söka utreda frågan hvarför icke riksdagen eger rätt att borttaga, minska eller förändra ordinarie statsinkomster utan konungens bifall, utan vi nämna endast att riksförsamlingen och dess delegation konstitutionsutskottet förut vid flera tillfällen gillat nämnde grundsats. Man bör emellertid hoppas att denna konstitutionella tvist utjemnas utan att man kommer till någon skarpare konflikt, ty hos många af andra kammarens ledamöter kan man antaga att det är deras önskan att blott få framhålla sin mening att mantalspenningarne äro till sin art mindre rättvisa och att man borde, för enkelhetens skull, hafva blott en kapitationsafgift på debetsedlarne. Af Första kammarens diskussion och beslut kan man icke draga den slutsats, att de 82 röster, som der nekade äterremiss och genast förkastade förslaget, alla anse mantalspenningarne såsom en riktig beskattningsgrund, lika litet som att minoriteten af 14 röster ville hafva dem afskaffade genast; men alldeles afgjord är kammarens opinion, möjligen med undantag af en eller par röster, emot att såsom statsutskottet proponerat riksdagen skulle utan vidare borttaga en skatt som utgör grund för flera andra. I diskussionen syntes man undvika såsom obehöfligt, då ötvertygelsen inom kammaren var så deciderad, att draga tram mera bestämdt sakens konstitutionella sida och grefve Gösta Posses uppmaning att framlägga fullständiga skäl och icke inslå på de bleka nejenas bana, ty annars kunde det hända att kammaren finge upprepa de gamla orden: en sådan seger till och vi äro förlorade, beledsagades med några skämtsamma bravorop och det svar af hr Casparsson att utskottets knapphändiga skäl icke erfordrade utförligare vederläggning. Hr v. Koch citerade både sina egna och andra mera kända författares yttranden om kapitationsafgifters orättvisa, men kammaren fann, som vi antydt, icke lämpligt att inlåta sig i diskussion öfver frågan i det skick, den nu framträdt för riksdagen. — Får man antaga att riksdagen kommer att bibehålla skyddsafgiften och mantalspenningarne, så är det så godt som säkert, att bevillningsutskottet föreslår riksdagen att nedsätta tullsatserna å kaffe och socker till hvad de voro före 1867 äfvensom att riksdagens majoritet gillar detta utskottets förslag. Men skulle vid gemensam votering den personliga skyddsafgiften komma att minskas till hälften, torde förhållandet gestalta sig något annorlunda och ifrågavarande tullsatser icke kunna minskas fullt så mycket. I alla fall förmoda vi att denna ändring i kaffeoch sockertullen icke, såsom senast skedde, skulle komma att genast tillämpas utan sannolikt först efter någon tids förlopp, för att icke tillskynda innehafvarne af dessa varor större förluster. Riksdagens skiljaktiga beslut i afseende på 4:e och 5:e hufvudtitlarne föranleda följande gemensamma voteringar: om anslaget till militärattacheer 12,000 rdr; till indelta armåns öfningsanslag 1,000,000 eller 1,200,000 rdr; till beväringsmanskapets utredningspersedlar 150,000 rdr eller 405,320 rdr; exercishus för lifgardet till häst eller icke; arvoden åt underingeniörer vid maskinstaten 6400 rdr; aflöning åt extra maskinister 30,000 rdr; arvoden åt minafdelningens betäl och manskap 5400 rdr; till byggande at krigsfartyg 700,000 eller en million rdr. Den förut omnämnda petition om nåd för C. O. Andersson, som inlemnades till K. Maj:t, var undertecknad at fem fruntimmer, fruarne v. Koch, Hierta och Lind af Hageby samt två mamseller Rossander. Den förevar i gårdagens konselj men ansågs icke föranleda till ändring i den fastställda domen. Hertigen af Östergötland ämnar, berättas det i en tidning, företaga en resa i början af denna månad till Karlskrona, och en annan tidning, den franska Petite-Presse, vet att omtala det hertigen skulle resa till Paris samt att till och med rum derstädes skulle vara beställda tör hans räkning. Såvidt man här hört är åtminstone dem senare underrättelsen fullkomligt ogrundad, och alldeles tillförlitlig lärer väl ej heller den förstnämnda vara. Eu rykte har berättat att presidenten grefve Manderström tagit afsked från sin befattning såsom Svenska Akademiens sekreterare; rätta förhållandet lärer vara att grefve M. begärt permission tör ett par månader eller till Maj, under hvilken tid justitierådet C. G. Strandberg fungerar såsom Akademiens sekreterare. En liten enkel berättelse, för hvars sanningsenlighet vi kunna garantera, torde, såsom ett exempel på både ovanlig ihärdighet och ovanlig naivitet hos den finska allmogen, lasas med nöje. Under ett af Finlauds senaste hårda år vandrade från trakten af Kajana en fattig qvinna med sina två barn öfver den svenska gränsen för att söka sig arbetsförtjenst. Hon fann på det vackra —fors både arbete och ett välvilligt bemötande af husbondtolket, hvilket, då qvinnan utförde väl det enda arbete hon förstod, neml. binda säd, tog hennes parti emot de öfriga arbetskamraterna, som icke alltid sågo nykomlingen med blida ögon. MHärutaf drog hon i tysthet den riktiga slutsats att familjen B., som egde —fors, och isynnerhet dess representant, en äldre fru B., som ötver sommaren vistas på —fors, men annars bodde i Stockholm, voro barmhertiga och medlidsamma menniskor, särdeles mot henne. Hon vandrade på hösten hem till sig och fru B. hade säkert ingen tanke mera på henne, då en dag på våren året derefter en finsk gosse inträdde i fru B:s kök i Stockholm och förklarade att han var son till nämnda finska qvinna och begifvit sig till fru B. i förhoppning att hon skulle lyckas hjelpa honom fram på lifvets knaggliga väg. På frågan hur han, som endast förstod uttrycka sig på finska, kunnat få reda på fru B:s bostad, svarade han att han gått in i en bod på Norrtullsgatan och sagt fruns namn, då en händelsevis i boden varande karl erbjudit sig att visa honom till en fru B. hvars adress han kände. Slumpen gjorde att det var den rätta och slumpen fogade äfven så lyckligt att i fru B:s kök fanns tör tillfället en beskedlig madam, som erbjöd sig att mot 75 öre i veckan herbergera den oförtrutne gossen. Bostad var således anskaffad men arhete saknades ännn