lå innehafva en svart frack, tvenne kontorsrockar samt ett par svarta byxor, hvilka sistnämnda han klädt sig, hvarjemte i skräddareverkstaden funnits undangömde en yllekjol och ett klädningslif. Såsom egare till samtliga dessa klädespersedlar har emigrantagenten Frans Pettersson anmält sig, under uppgift att desamma jemte en bonjour af svart kläde, som äfven försvunnit, varit förvarade i en kista som stått å vinden till hans bostad och hade tjufven för att inkou ma å vinden frånbrutit några spjelar å ena väggen till densamma. Vid förhöret med Nilsson har han uppgifvit att han ofvannämnda dag på morgonen i verkstaden tillgripit Larssons väst, som han genast pantsatt hos C. H. Berg vid Göthgatan för 1 rdr. Samma dag på e. m. hade han uppgått å vinden till Frans Petterssons bostad samt genom att frånbryta några spjelar beredt sig inträde dit och tillgripit de uppgifna klädespersedlarne. Tilläggande Nilsson att han, som tillhör Halmstads stadsförsamling, blifvit af rådhusrätten derstädes d. 20 Mars 1871 dömd att för förfalskningsbrott hållas till straffarbete i 6 månader, hvilken bestraffning han jemväl undergått. Den vidare ransakningen remitterades till rådhusrätten och blef Nilsson införpassad till cellfängelset. Pantlånare förfalskare. Förre handlanden, pantlänaren Lars Nilsson, boende i huset N:r 20 vid Bergsgatan i Haga, var till i går upphemtad till poliskammaren att ansvara för det han från handl:ne J. L. Ahrenberg och E. Johansson härstädes tillnarrat sig varor å tvenne reverser, som betunnits vara falska. Ombuden för de båda sistnämnda hand!:ne uppgåfvo att Nilsson till dem aflemnat tvenne reverser, den ene å 200 rdr och den andre å 150 rdr samt båda utgifna af Johan Nilsson, Mellby och Sollebrunn, å hvilka han erhällit varor till ett motsvarande belopp, Då emellertid förfallodagen gick till ända utan att någon liqvid kunde erhållas af Nilsson uppskickades en person till Sollebrunn för att indrifva penningar af reversutgifvaren Johan Nilsson, hvilken är broder till ifrågavarande Lars Nilsson, men förklarade då denne att han aldrig hvarken sett eller undertecknat reverserna och befanns det äfven att vittnesmannen å desamma blifvit förfalskade. Tilltalade Nilsson försökte till en början att genom nekande komma ifrån affären, men erkände dock slutligen att han såväl skrifvit reverserna som namnen ä desamma. Han hade trott att det icke vore så farligt, då han i sin egen brors namn utgifvit reverserna. Målet remitterades till rådhusrätten och blef Nilsson införpassad till cellfängelset. Lika barn leka bäst Till Thorsdagens session i poliskammaren var arbetskarlen Johan Petter Andersson, boende i huset n:r 139 140 i Majornas 1:a rote, på angifvelse af sin moder enkan Johanna Andersson, inkallad att tansvara för det han, som förer ett supigt och lättjefullt lefnadssätt, åtskilliga gånger och senast d. 1 d:s öfverfallit och misshandlat henne i defas gemensamma bostad. Andersson kunde icke förneka att han då han befunnit sig i öfverlastadt tillstånd slagit modren, men oftast hade hon retat honom dertill. De till förhöret inkallade vittnena upplyste att såväl modren som sonen äro mycket begifna på starka drycker samt att vanligtvis då sonen, som är en usnäll arbetare då han är nykter, lemnade modren penningar af sin arbetsförtjenst brukade hon skicka etter bränvin som de sedan gemensamt undfägnade sig med tills de blefvo öfverlastade, hvarpå alltid följde först gräl och sedan slagsmål, hvarvid gumman icke var bättre än sonen. Då emellertid en moder har rättighet att aga sin son, men sonen icke får misshandla modren remitterades den vidare ransakningen till rådhusrätten och blef Andersson införpassad till cellfängelset.