ren narvid framstå som 1 sanning demokratiskt skall det öfverraska, men fägna oss Hittills har vår innerliga öfvertygelse varit den, att man blott behöft obetydligt skrapa på den rödfärg af landtlig ladugård, hvarmed den politiska junkerbyggnaden tillfälligt blifvit öfverstruken, för att se legitimitetens vackra men förlegade hvita liljor titta fram mellan fogningarne. Ett under gårdagen anländt, på annat ställe i dagen nummer infördt telegram meddelar att i går på morgonen aflitvades vid Landskrona dubbelmördaren Andersson. Det afslag, som följt på brottlingens ingifna nådeansökan har tilldragit sig stor uppmärksamhet och sällan förut har så lifligt som nu frågan om dödsstraffets afskaffande blifvit afhandlad inom den stora i lagstiltningens utöfvande ej delsktiga allmänbeten. En egendomlig tillfällighet har ock velat att samma dag som i vårt land det sällsynta skådespelet erbjöd sig att en brottsling förlorar sitt bufvud under lagens arm, förelåg till afgörande af vår riksdags Första kammare den frågan, huruvida det längre är i enlighet med vårt folks rättsmedvetande att den som griper till svärdet också skall med svärd förgås-, och derstädes erhöll ett jakande svar. Vi lemna på annat ställe i tidningen en redogörelse för den brottslings sorgliga lefnadsöden, hvars lifstråd i går i en gapande menniskomängds åsyn afhöggs af skarprättarens bila. Man finner att sällan en brottsling varit mindre än han egnad att väcka den medkänsla, som hos hvarje menniska är nedlagd för andra lefvande varelser i skapelsens krets. Hat och hämnd synas ha varit grundtankarne i hans lif och dolskhet vid utförandet af de handlingar, som af dem alstrats, framställa denna förvridna menniskonatur i en ännu mera förbatlig dager. Men icke förthy påtränger sig ätven här med makt det spörsmålet: har en menniska rättighet att beröfva en annan den lifvets gudagnista, som ännu i fall af yttersta förnedring erinrar om att man här står inför en gåfva af högre makter? Frågan är svår, kanske den svåraste bland alla att besvara. Man talar om att den samvetsgranne regentens krona ofta är flätad af törnen, och ligger i dessa ord någon sanning så måste, föreställa vi oss, den skarpaste taggen utgöras af pligten att stundom ej uttala det nådeord som i yttersta hand afgör öfver lif eller död. Och äfven folkrepresentanten torde aldrig med större tvekan lägga sin röstsedel i urnan än då, när han har att bestämma öfver den alltjemnt återkommande frågan, huruvida ej lifestraffet för alltid bör förvisas ur vår lag. Å ena sidan står staten fordrande skydd för sig och sina höga ändamål; å andra sidan höjer sig känslan af att jag, domaran i allt varit samt I myralar — 2 . 1.9 dömdes like, och att jag ej bör afklippa det lifvets mysterium, hvilket jag ej ens teoretiskt mäktar lösa. För vår del tro vi emellertid att svensk lag och sed i detta hänseende stå på den ståndpunkt, som af förbållandena föreskrifves. Dödsstraffet förekommer nästan öfverallt i vår lag alternatift, och äfven öfver den absoluta bestämmelsen om brottslingens död står sedan konungens skönaste rätt, den att benåda. Ju mera bildning och sedlighet tilltaga, ju sällyyntaro det blir att skåda moraliska odjur i menniskohamn, desto mindre ofta skall gårdagens blodiga skådespel förnyas. Dödsstraffet skall allt mer och mer antaga det yttersta nödvärneta natur, och användas endast då, när den brottsliga viljan ådagalägger ett sådant förderf att brottslingen sjelf derigenom verkligen ställt sig utom mensklighetens krets. Den dödsdom, som i gär fullbordades, lemnar åtminstone en kraftig, för alla gällande mening: den att med all flit arbeta på att kunskap och sedlighet må sprida sig allt mer och mer, till allt djupare och flere af samhällets klasser. Kanske skall då den tid komma, när lödsstraffets mörka punkt kan utplånas ur Sveriges lag eller qvarsiå der blott såsom ett ninnesmärke från förgångna tider. Vi som bekänna oss till läran om att menniskoslägtet skall fullkomnas redan här på jorden i en srad, hvarom man knappast nu kan hafva nåzon aning, vi fasthålla åtminstone denna förtoppning, skulle ock den närmaste tiden än å ofta svika hvad vi hoppas. — Vväderlekstela AA