Bref från Amerika. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Neworleans d. 29 Januari 1872. Katolikerna ba gjort sig kända för utöfxvandet af välgörenhetens dygd i stor skala, och är det just deras ansenliga antal i denna stad, man förnämligast har att tacka för det Neworleans är så rik på välgörenhetsinrättningar af alla slag. För ett par dagar sedan gick jag att uppsöka en af dessa, som jag hört omtalas under namnet Asile de petites soeurs des pauvres och hvilken är belägen på en öppen och sund plats ett godt stycke utantör sjelfva affärsstaden. Utifrån gatan presenterar sig inrättningen i form af ett tvåvåningsträhus med tvenne, endast en våning upptagande, längre flygelbyggnader, alla målade i grätt och försedda med höga, grönmålade fönsterlufter. På hufvudbyggnadens stora, hvitmålade port finnes ett aflångt hål anbringadt, och af den der ofvanför befintliga, på engelska och franska språken affattade, inskriptionen påminnes man om, att Jesus och Maria räkna en till godo hvarje liten uppoffring för de fattiga. Sedan jag ringt ett par gånger öppnades porten af en gammal gumma, som bad mig vänta i mottagningsrummer, till dess hon hunnit anmäla mig hos föreståndarinnan, syster Claire. Väggarne i detta högst enkelt möblerade rum voro prydda af en mängd presters porträtter, bland hvilka påfvens naturligtvis intog den förnämsta platsen. Snart inträdde syster Claire i sällskap med en annan syster och välkomnade mig rätt hjertligt sedan hon ögnat igenom det öppna rekommendationsbref jag törde med mig. Båda dessa qvinnor, af hvilka ingendera torde ha fyllt 30 år, voro iklädda den svarta nunnedrägten med dertill hörande hvita, ofantligt stora hufvudbonad, som gjorde endast föga afbrott mot den alla nunnor utmärkande bleka hyn. Denna syster skall föra eder omkring och visa allt hvad ni önskar se, sade söreståndarinnan och lemnade mig ensam med den andra nunnan, hvilken förde mig ut på en balkong, hvarifrån jag såg en större gård beskuggad af lummiga träd och betäckt af blomsterrabatter. Denna gård som på tre sidor begränsas af envåningsbyggnader och på den tjerde af ett högt plank, är genom ett hvitt spjelstaket afdelad i två hälfter, och genom detta staket angifves äfven gränsen mellan de två olika afdelningarne, den ena afsedd för män och den andra för qvinnor. Vi genomvandrade derefter först karlarnes afdelning. Gubbarne äro nu samlade framför brasan i matsalen. sade den snälla systern i det hon öppnade dörren till ett större rum, der ett tjugotal af gamla gråhårsmän var tillfinnandes. Flera reste sig upp vid vårt inträde, liksom väntade de att en presentation skulle följa. Gingo vi så från det ena sofrummet till det andra. Sex mjuka bäddar i hvarje; storrosiga täcken och krithvita hutvudkuddar. I sjukrummet, äfvenledes innehållande sex sängar, sutto fyra gubbar framför kaminen och lågo två nedbäddade. Vid den enes fötter hade en syster tagit plats på en pall. Härinne voro äfven täckena hvita. I köket stod en syster och fingrade på radbandet under det hon skötte slefven med den andra handen. Nu kommo vi in i ett litet rum, hvars hela möblemang bestod af en säng och ett bord. Sängen, hvars hvita öfverdrag blifvit kantadt med svart tyg, omgafs af sex alnslånga ljus, och ett stycke derifrån stod ännu ett, som befanns brinnande. Bordet var betäckt med en svart duk, på hvilken sågs insydt ett kors, och der ofvanpå förmärktes ett större krucifix. Detta rum är för de döde, upplyste systern. — Hos qvinnorna var allt indeladt på samma sätt och i lika god ordning. En mycket gammal gumma hade ställt sig utanför dörren och sålunda utsatt sig för den ingalunda milda morgonluften, hvilket föranledde den mig ledsagande systern att med orden: stå inte här ute! lägga sin hand på hennes arm. Den gamla ryckte till och yttrade vresigt: låt blilf — Bli inte ond, bad den andra mildt; din näsa är så blå och dina händer så kalla. Blidkad af de vänliga orden och den varma blicken, smålog rem maAaAn AMh ml dm 3 AE — AY; ha dA