Riksdags-Kaleidoskop. XIII D. 28 Februari. Derom synes opinionen redan vara stadgad, tycker jag mig finna, att de tio af Andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet, hvilka förordat att 107 S Reg.-formen skall tillämpas mot de åtta statsråden som medverkat till regeringsbeslutet om rekrytålålderns bestämmande till högst 25 år, tillförsäkrat sig en ganska stor uppmärksamhet, men likvisst icke en angenäm eller smickrande uppmärksamhet. Det befinnes nemligen att dessa tio, genom sin åtgärd i förevarande fall ådagalagt en grof okunnighet i våra grundlagar, oursäktlig just emedan de ex officio fungera som grundlagstolkare i högsta instansen. Deras mission var att krossa den nuvarande ministören; men då icke detta lyckades, blef det nödvändigt att åtminstone pricka ministören så grundligt, att en efterlängtad ministerförändring, total naturligtvis, skulle inträffa. Från det tillämnade riksrättsdramat måste de asfstå. En föreslagen anmärkning med tillämpning af 107 S vann framgång inom utskottet medelst den aflagda sedelns biträde. Men nu är förhållandet — och det är derigenom som de tios okunnighet i grundlagen konstaterats — att 107 S R.-f. alldeles icke är tillämplig på den anmärkta regeringsåtgärden. Denna paragraf kan rätteligen icke tillämpas i aågot visst uppgifvet fall der grundlag eller allmän lag anses ha blifvit öfverträdda, ty i sådant fall måste 106 S:s stadgande om riksrätt gälla. Den förstnämnda paragrafens stadgande afser sådana fall, då statsrådets medlemmar, en eller flera, icke uti sina rådslag om allmänna mått och steg iakttagit rikets sannskyldiga nytta; men denna ha statsråden desto mindre i detta fall, hvarom nu är fråga, åsidosatt, som det är uppenbart att ju mera krigsduglig den indelta armån blir, utan vidare kostnad för staten, desto nyttigare är det. Om åter regeringsbeslutet i fråga är olagligt, så konstateras detta icke dermed att statsråden anmälas tlll entledigande, icke ens om begge kamrarne skulle enas om en sådan framställning, att konungen skall skilja dem från sina innehafvande embeten, utan då skulle de dömas sina embeten förlustiga, på sätt 106 8 bjuder, af riksrätten, således af lagstadgad domstol. Om de tios åtgärd, sådan den nu företer sig, kan alltså sägas: dumt, horribelt dumtk; men ändå något mera graverande, det nemligen att de antingen äro besvärade af grof okunnighet i grundlagen, eller, förblindade af partiÖr, afsigtligt hafva misstydt den. Också visar sig att de redan börja slå till reträtt, troligen nedtyngda af åtlöjet. Landtmannapartiets härvarande organ inom tidningspre har nemligen skyndat meddela en liten ledare, hvari antydes att de tio med deras anmärkning säkerligen icke velat uttrycka någon mening om den större eller mindre lämpligheten af nämnda åldersminimum (rekryternas) icke beiler ha de framställt anmärkningen för att pricka ministaren, eller för att drifva den till att afgå; utan de ha velat till den kraft och verkan deras beslut kan medföra protestera mot en af regeringen gjord afvikelse från ett kontrakt, som hon ingått. Detta låter ju ytterst ansprikslöst? Annorlunda lät det före och vid riksdagens början, och i landtmannapartiets val till konstitutionsutskottsledamöter skulle ju ligga en för unniståren fasaväckande demonstration? Men om man nu antager att de tio med sitt uttalande att K. M:t bör skilja de åtta statsrådsledamöterna från sina innehafvande embeten, icke åsyftat något allvarligt, utan blott att åstadkomma en liten politisk farce till förlustelse för de utanför riksdagen stående rustoch rotehållarne, för hvilket nöje de vid instundande riksdagsmannaval skola ådagalägga sin tacksamhet, så torde dock med fog kunna ifrågasättas om icke dessa tio utfört ett mer än lumpet värf. Landtmannapartiets ofvannämnda språkrör antager vidare, och tvifvelsutan ganska riktigt, att Första kammaren förkastar, men Andra kammaren med stor majoritet bifaller konstitutionsutskottets anmärkningsmemorial, tillläggande: på huru diskussionerna och röstförhållandena inom båda kamrarne gestalta sig, kommer sedan att bero memorialets inflytande på ministerens ställning, som kan blifva ganska prekär, fastän ingen skrifvelse enligt 107 S R.-f. blir till K. M:t aflåten. — På diskussionerna och röstförhållandena ... ja ganska riktigt. Men i afseende på de förra beror det helt och hållet hvilka talare som deri uppträda, försvarande utskottets framställning. Ingen lärer väl vilja medgifva att ministårens ställning blir i ringaste mån prekär