Från Utlandet. Den lag, som Thiers vill införa i Frankrike är ett slags Säkerhetsakt och derför äfven föremål för en allt skarpare kritik inom den icke-franska pressen i Europa. Denna kritik gäller likväl ej allenast sjelfva lagen såsom sådan, utan äfven regeringens oskicklighet att sjelt framlägga den och sålunda engagera sig så starkt, att lagens förkastande kan vålla henne de största bryderier och ledsamheter. Och man kan nästan omöjligen tänka sig, att nationalförsamlingens monarkiska majoritet skall bitalla lagen, om den än visade sig hvarken ha nog mod eller skicklighet att, då den väcktes, motsätta sig dess skyndsamma behandling. Då fråga törekom på sjelfva den minnesrika revolutionsårsdagen d. 24 Febr. att tillsätta ett utskott för ärendets behandling, bestående af 15 personer, valdes också nio till medlemmar af utskottet, hvilka äro emot förslaget, och 6 som äro för detsamma. Af de första nio äro dock fem hugade att ingå på lagen, om det väckta ändringsförslaget antages, att regeringen skall benämnas såsom endast provisorisk — en ändring till hvilken regeringen likväl har något svårt att lemna sitt samtycke. Under valdebatterna inom församlingens olika byråer gick det mycket lifligt, stundom hett till. Principerna kastades naturligtvis å sido för partijntressenas skull. Så uppträdde t. ex. Gambetta för föreslaget, hvilket han tillochmed ville ha ännu strängare med ett besynnerligt felslut förklarande att det icke innebar någon principfråga, utan var betingadt af nödvändigheten att göra slut på vissa politiska partiers angrepp. Det skulle varit egendomligt, om Gambeta hyllat samma mening, itall det varit kejsardömet, som inkommit med en dylik lag för att värna om sin makt och landets lugn emot de radikala sträfvanden, som Gambetta och hans anhängare på sin tid utöfvade. Men Gambetta menar väl som det heter i det gamla svenska ordspråket: När jag super, är det rätt ! En annan man, som vi förut alltid varit vana att fiona på den sida, som vill frihet — hvilket ej är detsamma som sjelfsvåld — i tal och skritt, är Jules Simon, Frankrikes undervisningsminister. Under kejsardömet bröt han med sin glänsande vältalighet och sin alltid väl skurna penna mången lans för sagda frihet, at hvilken han sjelf i hög måtto begagnade sig på folkmötena, å hvilka han gerna