den. Då de sågo att han var fysiskt urståndsatt att deltaga i något hårdt arbete, antogo de att han var hufvudet i det bolog hvari Grogram var liksom armarne; men naturligtvis erhöllo de ej ringaste hum om hvad som tilldrog sig mellan dem häda, ehuru de kunde sitta och gifva akt på dem under deras samtal och erfara stort intresse af den lille mannens lifliga ögon, hans munvighet och energiska sätt. Bland dessa menriskor blefvo de till mr Pentweazlees stora vämjelse och harm nödsakade att tillbringa ett par dagar. Den lille gentlemanuen hade ett par tre gånger giteit Grogram vinkar om att hans tålamod snart vore uttömdt, och att det nu voro på tiden att den sistnämnde uppade hemligheten. Till svar härpå ordade Grogram om att han ännu ej återhemtat sig efter ansträngningarne under resan, och stt det skulle vara mycket ferligare för honom att visa sig i England omedelbart efter sin ankomst, än om han väntade och småningom sökte upptäcka hvad som blifvit af hans gamla bekanta samt om några förfrågningar nyligen blifvit gjorda angående den stora guldstölden 0. s. v. Dessa sver brukade försätta mr Pentweazle i ett tillstånd af ondska närmande sig till raseri. — Ni är ett stort nöt! utropade han; det är just hvad ni är — ingentiug mer eller mindre än ett stort djur — ni bryr er ej om någonting så länge ni blir ordentligt född och får sofva ett tillräckligt antal timmar! Förfrågningar om den stora guldstölden! Har man hört på maken! Hvilka förfrågningar skulle man väl kunna göra om den efter en så lång tids förlopp? Tror ni ej att verl