stolen i Gndve afgöres af denna domstol. Icke ett enda steg till bemedling har således tagits, utan äro tvärtom båda parterna mera bestämdt särskilda än någonsin. Det är lustigt att se, huru de doktrinära politici, som med sådan begärlighet omfattade tanken på denna internationala frågas afgörande genom en skiljedomstol såsom ett framtida ideal för dylika tvisters lösning, nu medgifva, att denna sak blifvit i Washingtonsfördraget, som de dock sjelfva förr med sådant jubel helsat, förfuskad, men att sjelfva principen af skiljedomstol för internationala trågor likväl är giltig. Ja väl, men hvad som är principielt riktigt, är derför icke ovilkorligen praktiskt tillämpligt; ty man skall vara bra sanguinisk, om man verkligen kan tro, att, der det gäller lifsvigtiga internationala frågor, ett folk skall godvilligt underkasta sig en dom, som drabbar det hårdt för generationer, utan att medföra annan verkan, än att den egna maktställningen blir minskad och att agget, begäret efter vedergällning ökas. Men sådana sanguinici finnas likväl, och den engelsk-amerikanska tvisten bekommer dem ingenting. Ä Om stämningen i Amerika kan man bäst döma af följande botande artikel i presidenten Grants organ Newyork Herald: Folket i Förenta Staterna önskar ej krig. Vår regering är icke nödsakad att periodiskt framkalla krig, rättvisa eller orättvisa, för att bli af med sin öfverflödiga befolkning och de uthungrade munnarne, eller af politisk nödvändighet, för att hindra skrålande agitatorer från att ställa till olycka. Det finnes visserligen enskilda klasser (och de ha tillstörsta delen hitkommit från det britiska riket), som skulle vara glada öfver ett krig med vår gamle fiende; men den förnuftigare och sundare delen af våra medborgare skulle beklaga en sådan händelse som en olycka. Det kan likväl icke förnekas, att Förenta Staterna skulle till sist gå med stor fördel ur ett sådant krig; huru krigslyckan än måtte vexla till lands och vatten, skulle slutresultatet ovilkorligen bli, att Förenta Staterna annekterade hvarje fotsbredd af det amerikanska området med tillhörande öar, som står under Englands herravälde. Det är nästan omöjligt att beräkna de oerhörda fördelar, som skulle tilltalla Förenta Staterna, om de blefve ensamma egare af San Lorenzofloden, de stora fiskerierna och alla hamnarne på denna sidan om Atlantiska Hafvet, och om de canadiska provinsernas handel och hjelpkällor, hvilka hittills varit förlamade och försummade, blefve behörigen utvecklade. Att påstå detta, är ej någon förnärmelse mot canadenssernas mod och lojalitet. Man antager, och detta gäller i sjelfva verket äfven om många ibland dem, att de för ögonblicket äro emot en införlifning och stolta öfver sin förbindelse med den engelska nationen; men denna historiska erfarenhet bevisar, att denna känsla skulle hastigt slockna efter ett krig, som ovilkorligen måste sluta med en införlifning, och de canadiska provinserna skulle inom kort tillhöra de kraftigaste, ifrigaste och mest patriotiska staterna i Unionen. De engelska statsmännen skulle göra klokt i att taga dessa omständigheter i betraktande. l Den amerikanska nationen önskar fred, men är förberedd på krig. Vårt folk har ej glömt, hvad det led under revolutionen, men det kommer äfven ihog, att resultatet var denna republiks oberoende. Det vet äfven, att kriget år 1812 åsamkade detta land ötvergående sorger och olyckor, men det erinrar sig å andra sidan äfven, hvart det ledde, neml. att England måste uppgifva sin träcka fordran om berättigande att visitera amerikanska fartyg. Det blundar ej för, hvilka pröfningar ett krig med EngJand skulle i våra dagar medtöra, men det hyser en trygg förvissning om, att vapnen, då de väl tillgripis, icke skulle bli nedlagda, förrän stjernbaneret svajade ofver hvarje fotsbredd af det amerikanska territoriet, alltifrån Newfoundiand till Stilla Hafvet Det har fått nog af Euglands oärlighet i Alabamafrågan, allt ifrån det Eugland började bygga kapare till nuvarande ögonblick, då England hotar med at! kullkasta Washiugtonsfördraget, hvilket ingicks på dess egen begäran. Ett slut måste nu göras på denna tvist. Det blir Englands sak att afgöra, om det skall ske på fredligt sätt eller genom svärdet. England bör etter sådana uttalanden veta hvad det har att rätta sig efter.