rande att hans tid förgäfves förspilldes, att han ingenting förtjenade. Jag hade blifvit något bekant med denne man på guldfälten och mer än en gåog ställt mig på hans sida under tvister som uppstått mellan honom och andra guldgräfvare. Nu då jag såg honom falla, sprang jag fram till honom, reste honom upp, torkade smutsen ur hans ansigte och talade sådana trösteus ord som för ögonblicket kunde falla mig in. Han hade druckit, men var fullkomligt redig. Han kände genast igen mig och frågade om jag ville föra bonom till sin bostad. Jag gjorde det samt qvarstannade hos honom en del af natten och begaf mig äfven följande dag till honom i sällskap med en läkare. Doktorn förklarade att ett anfall af rosen, som började visa sig i de af fallet förorsakade köttsåren i hans unsigte, kunde bli farligt om det ej hämmades. Läkaren uttalade denna förklaring till mig i en hviskande ton, men den tycktes ha blifvit hörd af patienten som sedan doktorn gått kallade mig till sig och sade mig att han var öfvertygad om att hans tid var inne samt att han önskade åt mig, den ende i verlden som visat honom något slags godhet, anförtro en hemlighet som bestod deri att alla hans klagomål öfver otur hade verit uppdiktade af honom för undvikande af misstankar och en säker utsigt att bli bestulen, kanhända mördad. Långt ifrån att ha varit olycklig, hade han tvärt om haft större framgång än nästan hvarje annan man på guldfälten. Han hade hittat guldklimpar som voro värda stora summor. Dessa skatter hade han gömt på olika ställen, hvilka han uppgaf för mig, så