fattade honom vid armen och gjorde på samma gång ett tecken till sin nigce att tiga. Idom en minut återvände färgen till Franks kinder, och han gick åter stadigt. — Se så, nu är allt bra igen, barn; endast en ögonblicklig svimning. Jag har ännu ej återfått min styrka, och den sinnesrörelse som återseendet af dig förorsakat mig har kanhända varit för stark för mina svaga krafter. — Det är bäst att du stiger upp i vagnen, Frank, och åker fram till boningshuset, sade den gamle gentlemannen. Det är en ganska lång väg genom olln, och du tycks ej vara duglig till långa promenader ännu. Nej, Ellen, jag tror att du bör låta Frank gå för sig sjelf; han skall aterhemta sig hastigare om han får vara ensam några minuter. Hör på, gosse, kör hit med vagnen! Skjutsgossen, som helt lugnt sutit i sin sadel och med synbart intresse åsett helsningen mellan de båda älskande, hade ledsnat vid att se på dem sedan den gemle gentlemannen ankommit och använde nu tiden med att sätta en ny snärt på sin piska. Då mr Womersley ropade an honom, upphörde han genast med denna sysselsättning och körde fram med hästarne. Frank satte sig upp i vagnen och blef i stark fart körd till herregårdsbyggnaden. — Tror du att hao är sjuk, onkel? sade Ellen sedan åkdonet törsvunnit. Han ser rysligt svag och klen ut; ban måtte vara ollvarsamt sjuk, annars skulle han ej ha blifvit så blek då jag talade till honom. — Han ser verkligen klen och medtagen ut, mitt barn, sade mr Womersley! men det är utan tvifvel snarare följ