Bland de inom Frankrikes nationalförsamling representerade politiska partierna råder f. n. en ovanlig rörelse. Det vill nästan synas, som om man hade en aning om förestående vigtiga händelser och ville skynda att förbereda sig på dessa. Medan förhandlingarne inom sjelfva församlingen i Versailles endast äro af ett upderordnadt intresse, hålla deremot klubbarne nästan dagligen sammanträden och uppsätta nya programmer, alla afseende att genom sammanslutning af flera fraktioner bilda ett stort parti, som är tillräckligt mäktigt för att leda och beherrska de kommande händelserna. De moderata och radikala republikanerna skola ha gjort nya försök till närmanden, men utan något synnerligt resultat. Detsamma gäller om monarkisternas bemödanden att åvägabringa en sammansmältning at orlåanieter och legitimister i nationalförsamlingen. Den monarkiska fusionens program har hittills undertecknats af c:a 80 medlemmar af församlingen. General Ducrot har framlagt det för grefven af Paris, och medlemmar af den legitimistiska högern ha lotvat framlägga det för gretven af Chambord. Högern skall äfven hafva förbundit sig att sluta sig till detta program om Chambord fioner det antagligt. Programmet uttrycker den önskan, att Frankrike måtte återvända till den ärftliga monarkien och sina traditioner om konstitutionela och monarkiska institutioner, modificerade genom de år 1789 proklamerade principer. Der yttras icke ett enda ord om den person, under hvars flagga man vill ställa sig. Times korresp. tror, att detta program skall, förutom högern, äfven för sig vinna högra centern. Mycket beror dock på, om grefven af Chambord lemnar dertill sitt bifall. Gör han det icke, affaller naturligtvis den legitimistiska högern, men i så fall skola alla de andra hafva beslutat att utnämna grefven af Paris med titeln af regent. Lucien Brun har at legitimisterna sändts till Antwerpen för att få besked af grefven af Chambord. Vi skulle dock tro, att föga utsigt finnes för en uppriktig försoning mellan orlanistor och legitimister. Emot denna monarkiska fusion har bildats en annan fusion, i hvilken den sorre inrikesministern Casimir Perier utgör själen. Detta parti vill samla sig omkring Thiers och föreslå hans utseende till president för lilstiden med Perier som vice president. På partiets program stå äfven bildandet af en andra kammare och församlingens delvisa återväljande. Bredvid dessa båda stora fosionspartier stå bonapartisterna, hvilka arbeta tyst, men derför ieke mindre kraftigt. De påstås förbereda uttörandet af någon hemlig plan före alutet af månaden. De göra förnämligast propaganda i departementen och skola för detta ändamål grunda ett nytt blad, Dimanche, hvilket skall lemna veckoutdrag ur YOrdre. Om dem yttrar sig Times sålunda: Om de orlåanska prinsarne förlorat en del af det inflytande, som knöt sig till deras namn, är felet deras eget. Frankrike och isynnerhet Paris längta och se sig om efter en herre och en herrskare. Man börjar inse, att kejsardömet, oaktadt all den sorg och törödmjukelse det bragt öfver nationen, likväl varit bättre än alls ingen regering. Allt hvad den konstitutionela monarkien förlorar i anseende, räkna det personliga regimentets vänner sig till godo; det är derför otvifvelakrigt, att orläanistrna genom sin temporiserande politik endast arbetat för bonapartisterna. Visserligen är kejsardömets äterställaude icke så nära för handen, som dettas anhängare synas tro; men det börjar nu få en chance, hvaremot kejsardömet var utan utsigter då de orläanska prinsårne vände tillbaka till Frenkrike. Imperialismen har hittills varit i den aldra största misskredit, men den är i besittning af den energi och beslutsamma vilja, som de andra monarkisterna sakna. Kejsar