för domstolen i Kalkutta och derefter af mordet på vice konungen, hvilka båda mord veterligen föröfvats af medlemmar ur en annan sekt, Wahabees. Kookas äro en nybildad hinduisk sekt, en utgrening från Sikherna, hvilka sjelfva öfvergingo lör omkring fyra århundraden sedan från den ortodoxa brahminismen. Deras syftemål är att i Punjab återställa det religiösa lifvet, hvilket de anse vara undergräfdt af de skeptiska engelsmännen. Kookareligionen är omkring tolf år gammal. Den man, som kan anses för dess stiftare, lefver ännu, och likväl är antalet af hans svurna anhängare stort, somliga uppgifva det till 50,000, andra till en half million. Wahabees återigen äro en fanatisk muhamedansk sekt, hvilken hatar engelsmännen derför, att Indien icke styres efter Korans föreskrifter. Dessa Wahabees ha redan länge, och äfven på sista tiden, gifvit engelska myndigheterna i England åtskilligt att göra. William Taylor, regeringens t. d. kommissarie i Patna, upplyser i ÅTimes, att Wahabee-jörbundets ledare eller Moolvee i Patna år 1852 var Ahmed-volla. Denne häktades under upproret 1857, men lösgafs åter, då faran var öfver. Sju år derefter inträffade Wahabeeternas resning, då äfven Ahmed-volla häktades och dömdes till döden, ehuru han benådades med transport för lifstiden. Denne man, säger Taylor, har sedan dess varit på Andamanöarne, der lord Mayo dödades. Den slutsatsen ligger derför nära, att Ahmed-volla varit den, som förledt Shere Allee att begå mordet på v. konungen, hvilket mord också haft en religiös karakter, eftersom gerningsmannen vid förhöret förklarat, att han begått det för Guds skull. Times säger i en ledande artikel, att dessa dåd af Kookas och Wahabees — hvilka öfverensstämma i sitt hat till utländingen — lätt kunna hetsa upp infödingarne, isynnerhet som mordet på en vice konung eller generalguvernör är i Indien någonting förut ohördt. Ingen kan säga, hvad färg berättelsen härom kan erhålla i sqvallret i bazarerna, och det stora bladet, som likväl icke vågar riktigt fram med sanningen, tyckes vilja mellan raderna säga, att England måste vara på sin vakt — ett nytt uppror af kolossal utsträckning är icke någon omöjlighet. I sanning, Englands ställuing är betänklig: det otillfredsstälda Amerika på ena sidan, en fientlig infödingsbefolkning på den andra, Ryssland alldeles inpå gränserna till det indiska väldet, en fientlig befolkning på Irland som fordrar ejeltstyrelse, betecknad af eget parlament, en pågående inre samhällshvälfning betecknad af en länge ibållande kamp mellan klasserna — och så vid regeringen män, hvilka sakna hvarje tillstymmelse till politisk blick och i sin ifver efter att besvärja stundens faror alldeles förgätit framtidens, hvilka det likväl just åliggor statsmannen att törebygga. Hvart skall detta föra?