— Ja visst; jag var också fullkomligt lycklig med dg och Franks kärlek; men jag tror ej att jag skulle t cka mycket om att flytta dit tillbaka efter denna ungenäma förändring. — Naturligtvis, mitt barn, sade den gamle gentlemannen lugnt; lyckligtvis så hade du ingen högre förväntan förr än den kunde bli tillfredsställd. Tro mig, tankaroe på andras rikedomar alstra missnöje med vår egen ställning och äro orsaken till hälften af det elände som fiunes i verlden. — Men onkel, tänk nu om förhållandena gestaltat sig på annat sätt? — På annat sätt? — Jag menar om Frank färvärfvat en stor förmögenhet på guldfälten och kommit hem rik samt då funnit att delegarno i banken i stället för att ha hållit sig uppe, som de nu gjort, iuställt sina betalningar, såsom de hotade att göra då de skickade dig det bref som gjorde dig så nedslegon och sjuk, och vi hade varit ruinerade och rysligt fattiga, såsom du sade att vi skulle bli? — Nå väl, mitt barn, hvad seden? — Jo, jag förestäl de mig huru ädelmodigt Frank då skulle ha betett sig; huru det skulle ha varit ett nöje för honom att få betala de der menniskorna och åter förhjelpa dig till din gamla ställning, och huru jag skulle ha varit så stolt öfver min man som gjort allt detta af egen drift. Jag skulle nästan hellre ha önskat att det varit så.