lar, hvilka betinga en särskild afgift. Vid midnattstiden bäras två urnor in i balsalen, den ena för herrarne, den andra för damerna, Ur hvar och en af dessa urnor drages en lottsedel och de båda vinnande kunna, ifall de äro ogifta, äkta hvarandra, i hvilket fall hela den för lottsedelsköpen influtna summan tillfaller dem. Men de kunna också slippa att gifta sig med hvarandra och i sådant fall har damen rättighet till att skänka bort hela summan till en fattig flicka, som har en likaså fattig brudgum. En ung dam i Newyork, som på samma gång tyckes ha en ovanlig tur i detta äktenskapslotteri och ej lätt tillfredsställda anspråk på sin blifvande brudgum, har sålunda vid trenne särskilda tillfällen kunnat spela den välgörande fen för trenne unga, medellösa förlofvade par. I Göteborg existera, som bekant, numera inga offentliga baler. Dock, hvad hindrar att tillämpa den fyndiga iden på de enskilda balerna? Hm ... hm... visserligen. Men... hvem skulle göra insatserna? spörjer någon. — IInsatserna, åh min herre, icke beböfs det några insatser inom ett så rikt samhälle som vårt, der de ännu ogifta unga männen, snart sagdt utan undantag, äro hvad man kallar epusörer: rangeradt, praktiskt folk med säkra inkomster och stora vyer, men som det deremot då det gäller vatt välja endast fattas det som, enligt skalden, just i så hög grad utmärker qvinnan eller Åbeslut och handling. Eller —sköna tanke, hvar kom du ifrån? — om man skulle öfverlemna åt värdfolket att äfven arrangera om insatserna. .! Hvad behagas? Från alla håll och kanter höres ett hiskligt skrän: Nej tack, signor! Tockna baler blefve vår ruin! Nå, nå, godt folk! äfven vi kunna konsten att citera: Ber om ursäkt, var ej illa ment! Larmet fortfar. Vi stoppa fingrarne i öronen och gnola för oss sjelfva: Af våra små välmenta rolighetefrön Blir, tryggt kan man spå, ingen sådd, Den svartaste otack är verldens (värdens?) lön, All tillbjuden tjenst blir försmådd! ——— —————————————X XXX KX —RRRE