är och förblir i grunden densamma, vare vig att den rör sig på millionären Sterlings bonade parkettgolf eller på granplankorna i snickaregesällen Hyfvelins lilla lägenhet, då han och hans äkta hälft med ett litet oskyldigt dansnöje fira första årsdagen af deras högtidliga löfte att älska hvarandra i lust och i nöd, huru, fråga vi, huru bära vi oss åt för att oss dertill lämpligast preparera? Vi fukta våra lockar med kostelig nardus, alltid lika angenäm (?) för luktorganerna i en till tropisk temperatur upphettad danssalong, vare sig att sagda doftande hårsalva framträder med den äkta Macassaroljans eller den veritabla björnisterpomadans stolta nobless eller blygsamt uppfyller sitt ändamål: att göra våra hufvudpartier skinande oeh välluktande, under formen af simpel bårolja, köpt på närmaste apotek eller konjaksångande märgpomada, beredd af mutters egna, konsterfarna händer. Vidare pina vi in ändpunkterna af våra extremiteter i möjligast trånga foderal, inpressa våra embonpointerade matsmältningsmaskiner i dessa salongernas tvångströjor, hvilka benämnas åtsittande balvästar och göra, ej sällan med smärtsam framgång krönta, försök att skilja öronsnibbarne från hufvudsvålen, då vi avlägga de moderna halsjern, som kallas löskragar å la Charles Napier. Dock — finis coronat opus. Till sist krypa vi in i det hemskaste af alla skal, som väl någon skräddarehjerna påfunnit för den jordiska stofthyddan, den svarta fracken — och då stå vi der slutligen fullfjädrade i en skrud, som i färgprakt täflar med skatans och i smak med begrafningskaramellen. Var god och jemför en af oss med de ståtliga riddaregestalterna från Frans I:s lysande dagar, der de sirligt förde sitt hjertas dam i en gavotte eller sarabande eller med de eleganta kavaljererna från Ludvig XV:s period, med nobel värdighet rörande sig i menuetten. Var god jemför dessa af siden, sammet, guld och joveler strålande balhjeltar med oss, när vi strutta åstad i en ursinnig polka med frackskörten paralella med golfvet och säg sedan om de förra ej liknade sköna, oemotståndliga, förtrollande fjärilar, för hvilka hvarje ros gerna öppnade sin kalk, under det att vi, non-plus-ultra mönsterbilder af nittonde århundradets manliga smak och konstsinne i fråga om sättet att kläda sig, närmast torde kunna jemföras med dessa dystra skalbaggar som sitta uppspetade i entomologens insektslåda och hufvudsakligast skilja sig från hvarandra genom olika längd, bredd och tjocklek .... Helt säkert har du, värdaste läsare, någon gång låtit undfalla dig ett förundradt: vom jag kunde begripa, hvarföre alla flickor äro så blixtgalna i militärer? då du smått förtretad sett huru Martis söner i sina strålande uniformer öfverglänst äfven den af naturen lyckligast utrustade, i det civila svarta ombhöljet inpressade kurtisören eller epusören. Förstär du då icke, att detta är en yttring af det täcka könets högt utbildade konstoch färgsinne, att en uniform bland allt detta svarta gör samma bländande effekt som en stjerna på en nattsvart himmel, som en tscherkessisk favoritsultaninna omgifven af ebenholzglänsande negresser som, en strålande riddarerustning, den der på en maskerad plötsligt dyker upp i dominosernas kusliga öken. Om vi ändå fått behålla den vackra nationaldrägten som tjusarekonungen enkom för oss inventerade! Der fanns åtminstone en smula rödt bland allt det svarta... och kråset, manschetterna, värjan, kappan, chapeaubasen, silkesstrumporna och pudret sedan! Vi få väl som vanligt skylla allt det der på den allt nivellerande tiden, som visserligen skaffat oss ångkraften, elektriciteten och mitrailleusekaminen, som förkortat afstånden och närmat nationerna till hvarandra, men som också på samma gång gett oss kroppsoch själsuppskakande dagoch natt-iltåg, jernvägsdam, stenkolsrök, fläskkorf och bruna bönor, bruna bönor och fläskkorf, istället för en angenäm, fridfull kanalresa full at svalka, grönskande lunder och tågelsång, frukost-, middagoch afton-måltider i allsköns ro och beqvämlighet inmundigade under akterdäckets suntält eller på en lummig plan vid någon af Wester eller Östergötlands herrliga sjöstränder, som låter våra skogar genljuda af Öffenbachsmelodier istället för folkvisor, presenterar dalkullor i sidentörkläden och blankläderekängor i stället för den välbekanta, fosterländska drägten från Engelbrekts och kung Göstas dagar, samma älskeliga tid som håller på att slarfva bort den hemtrefliga, poetiska vedbrasan för en ögonblickligt värmande, men i allan evighet osande kaminunge. Denna allt nivellerande tid har äfven skrifvit på sin sköld: En ann är så god som en ann! Följden häraf har också blifvit att lyxen och ötverflödet, begäret att öfverflygla hvarandra i yppigt inredda våningar, i klädsel, i mat och i dryck tagit ötverhanden i samma Nord, som i fordna dagar var vida berömd för dygd och gudsfruktan, renhet i seder och enkelhet i lefnadsvanor. Men här ha vi i bast kommit in på ett kapitel, som förtjenade icke en utan flera krönikor, utan att ämnet ändå skulle vara uttömdt. Vi lemna dock allvaret hemma för i dag, eftersom vi satt till öfverekrift på vår krö