der som annorstädes ej får igen en bok som man lånat en god vän ..? Visst icke. Vi mena hvad vi säga och stödja oss på ett af K. M:t sjelf fattadt beslut. K. M:t har nemligen förordnat att med afseende å beskaffenheten af de lokaler, som i Luleå, Piteå, Engelholm och Lund begagnas för dessa städers arkiv, de i nämnde arkiv befintliga domböcker, tänkeböcker och öfriga rättskipoingen rörande handlingar, tillhörande tiden före 1736, skola till riksarkivet öfverlemnas, för att för framtiden der törvaras, Hvad nu beträffar Piteå och Luleå så ligga de oss alltför aflägset för att vi skulle anse oss ega anledning protestera mot bortförandet af deras domböcker, tideböcker m. m., Engelholm har en egen vaksam och klippsk publicist, som nog icke skall låta vederbörande undslippa ostraffade.. men Lund! Lund, en af vår nationala vetenskaps stamorter, en stad, från hvilken våra mest framstående juridiska författare utsändt sina skrifter, Lund, Carl XI:s stolta skapelse, Lund, under medeltiden medelpunkten för den nordiska bildningen, Lund ännu i dag en stad, hvarifrån våra skickligaste och i teoretiskt bänseende utan tvifvel mest bevandrade arkitekter utgått, Lund skulle icke ega en byggnad tillräckligt fast och säker till att herbergera och bevara dessa monumenta antigvitatis Vi kunna knappast tro det, ty denna, som det kan tyckas obetydliga åtgärd, kan medföra oberäkneliga konseqvenser. Ty vi föreställa oss att det ej sallan bör förekomma att någon af de lärda professorerna för något vetenskapligt arbete behötver att titta just i en sådan der gammal lunta från sextonhundra-talet. Han vandrar åstad till det gamla arkivet, som han förut varit van, och finner — Bosch, intet. Papperna å i Slockholm, säger vaktmästaren, Åvi kunde omojl gt rå med att bevara dem,, tillfogar han med ett mot K. M:t och Kronan högst vanvördigt löje. Der står nu den stackars vetenskapsmannen. Han behötver ovilkorligen den och den handlingen för att komma dit och dit i sin bevisning. Och så ha de gått och släpat allesamwans upp till Stockholm. Icke kan han resa dit enkom för den saken, dertill förslår ingalunda hans knappa professorslön ... Hvad blir följden? Jo, vetenskapsmannen afstannar med sitt arbete, detta verk på hvilket så många forskningar, så mycket skarpsinne, så många nätiers rastlösa sträfvanden blitvit nedlagda skädar aldrig ljuset, det blir ofullbordadt, okändt, outgifvet.... Och allt detta dersöre att K. M:t behagat beröfva den lärda staden hvad honom med rätta tillhör. Antagligen skall man ej heller sluta med detta. Från de skrifna böckerna skall man öfvergå till de tryckta. En vacker dag skall det heta: Carolina börjar på att bli alldeles börgora åderk Bibliotek, derlöre nuå upp till hufvudstaden med alla böckerna. Till riksbiblioteket med dem! . Från böckerna vänder man sig till de vetenskapliga och konstnärliga samlingarne, zoologiska museum och nationalmuseum skola hehöfva påbyggas för att inrymma dem alla och till slut tar man väl åstad med den urgamla stadens stolthet, med den ståtliga domkyrkan och placerar henne i någon vrå deruppe i Mälarestaden. Slutligen kommer turen från de döda ting till de lefvande varelserna och en vacker dag förpassar en kunglig förordning professorer, adjunkter, docenter, amanuenser, studenter, vaktmästare och pedeller direkte till hufvudstaden, som på det viset får sig ett universitet för rasande godt köp. Det synes dock som om en dylik procedur lättare och rättare kunde företagas med det närmare belägna Upsala, så kunde stackars Lund få vara i fred. os En herre -ekipör i Örebro har fallit på en lika ovanlig som för hans gäldenärer obehaglig ide. Sedan han nemligen upprepade gånger i stadens tidning förgäfves uppmanat de med betalning tredskande till att inbetala sina skulder, vid äfventyr att eljest fordringarne skulle till försäljning annonseras, gjorde han helt plötsligt häromdagen allvar at sin hotelse och införde i Nerikes Allehanda en annons, prydd med den hotande vignetten af en stor björn och upptagande fullständigt utsatta namn å ej mindre än 30 olika gäldenärer jemte skuldbeloppen och utbjudande sagde fordringar till salu åt hvem det lyster. Bland de sålunda i offentlighetens gapstock skyldraade befinna sig personer ur alla samhällsklasser: häradshöfdingar, ingeniörer, lojtnanter, patroner, provisorer, inspektorer, konstaplar, bokhållare, jernvägstjenstemän, urmakare, skrifvare, kypare och drängar. Den värst insyltade är en för Göteborgs allmänhet ej obekant personlighet löjtnant F. E. W., som figurerar med ett skuldbelopp af 286 rdr. Men nu kommer det knepigaste. Mannen, hvars namn är C. J. Halin, slutar sin annons med följande i all sin korthet effekttulla punkt: Fortsättning följer. Följden af detta sinnrika slut blir naturligtvis att hans alla andra försumlige gäldenärer blixtsnabbt skola betala sina räkningar för att slippa stå RR F Q0o oo