(Insändt.) Till minne af Majoren och Ridd. hr August Virgin. Då ingen med en mera öfvad penna Har egnat några rader åt den man, Hvars ädelmod var stort, som många känna, Så gör jag ett försök så godt jag kan. Det var en man, som ung jag lärde vörda, Hans grad var löjtnant, och hans namn Virgin, Der han var med, blef tjensten ej en börda Fastän der rådde mycken disciplin. Han var ej den som såg på eget bästa, För andras välgång ömt hans hjerta slog ; Derföre var han älskad af de flesta, — En ädel karakter med honom dog. En fiende till fjesket och förtalet Bemötte han allt sådant med förakt. Så lätt han skiljde kärnan ifrån skalet, Mot falskhet var han alltid på sin vakt. Men hvarje redlig sträfvan som han kände, Då menniskokärlek deri låg till grund; Dit straxt han med sin hjelpsamhet sig vände, Sa han förstod förvalta sina pund. Han enkel var och anspråkslös på jorden, Hans hädangång bar prägeln ock deraf; Det var ju ock i enlighet med orden: Låt färden blifva enkel till min graf.