Tidskriftslitteratur. Vår svenska tidskriftslitteratur har under sista åren lidit förluster, hvilka vi ej kunna annat än beklaga och hvilka för den offentliga, sakrika diskussionen äro mycket nedsläende. Först afträdde den väl redigerade Nordisk Tidskrift från den publicistiska arenan, dermed lemnande ett ej ringa tomrum efter sig. Med förlidet års slut har äfven ÅFramtiden, denna frisinnade, sannt demokratiska och för den fria religiösa forskningen samt. det andliga lifvet så värdefulla månadsskrift, upphört. Då den af den för tidigt bortgångne. S. Warburg redigerade utmärkta Svensk Månadsskrift ändade sina korta, men lysande dagar med utgifvarens död, kände den frikyrkliga rörelsens vänner djupare än någonsin behofvet af ett organ, hvilket med oväld och talang förde dess talan och kämpade för tidens nya ideer på alla andens områden. Med glädje och hopp helsade man derför underrättelsen om, att en ung, den frikyrkliga rörelsen varmt tillgifven och filosofiskt bildad skrittställare ämnade, i förening med veteranen inom vårt lands demokratiskt-publicistiska litteratur, L. J. Hierta, utgifva en tidskrift, som skulle taga arf efter den Warburgska och föra frihetens runor an med den äran. I fyra år har också Framtiden kraftigt och talangfullt utfört sin mission, och dess utgifvare, d:r Carl von Bergen, har manligen talat ord, som varit af god verkan och icke heller skola lätt förgätas. Vi vilja derför taga fakta på hans löfte att snart åter framträda med en gemensamt nordisk tidskrift, hvilken skall fullfölja det höga målet: den religiösa och nationela pånyttfödelsen i Norden. Om vi undantaga den i öfrigt mera dagens frågor behandlande veckoskriften Samtiden och den specielt för en viss del af landets innebyggare afsedda Läsning för Folket, återstår således endast Svensk Tidskrift för en mera uttömmande och kritisk granskning af de frågor, som omhandla litteratur, politik och ekonomi; hvadan vi äfven hoppaa, att densamma må åtnjuta sådan uppmuntran af den stora allmänheten, att ej allenast dess existens kan anses betryggad, utan äfven möjlighet finnas för den att allt mera rikta sitt innehåll och hos sig koncentrera klart tänkande och patriotiska mäns pennor. Första häftet för innevarande år af Svensk Tidskrift vittnar ock genom sitt innehåll, att dess aktade utgifvare, d:r Hans Forssell, rätt uppfattar sin mission i detta afseende. Dess innehåll är neml. särdeles godt och omvexlande. Först möter oss en i stora drag framställd teckning af Gustaf II Adolts tyska politik, utförd af C. T. Odhner, hvars historiska bidrag alltid äro verkliga perlor. Vi vilja för ämnets skull bjuda till att göra en kort analys af denna uppsats: De dimmiga, sväfvande konturer, som länge omgifvit Gustaf Adolfs person och verk, börja framträda allt tydligare och torma sig till en klar och bestämd, helgjuten statsmannagestalt, visserligen utrustad med snillets gudagnista och med trons segerkraft, men tillika med förutseende klokhet och planmässig beräkning och väl förtrogen med alla den politiska konstens lofliga vägar. Gustat Adolfs tyska expedition visar sig ej längre såsom en sagolik, hardt när oförklarlig tilldragelse, som plötsligen och utan förberedelser afbryter utvecklingens naturliga gång; visar sig ej mer såsom en djerfhet utan stöd i den gi na verkligheten, såsom en plötslig ingifvelse från höjden, utan sammanhang med menniskors vanliga tankesfer. Den framträder tvärtom såsom en konseqvens af Sveriges dittills följda politik och en naturlig yttriog af dess politiska intressen, såsom resultat af långa förberedelser och mogna öfverläggningar, såsom förutsedd och påtänkt snart sagdt allt ifrån 30-äriga krigets utbrott. Det första, bestämmande, allt annat öfvervägande intresset för Gustaf Adolf, när han öfvergick till Tyskland, var ej att rädda Tysklands protestanter och den evangeliska läran, utan det var att rädda och försvara det hotade fåderneslandet. Dock antog kriget med tiden en mer religiös karakter, vare sig derför att Gustaf Adolf kunde allt mer oförbehållsamt framträda med sina innersta tankar, eller kanske rättare i derför att hans planer af sig sjelft och genom omständigheternas makt antagit större omfattning, i samma mån som hans inflytande växte. i Gustaf Adolf hyste ej stort förtroende till våra i S. k. naturliga gränser, utan menade tvärtom, å man borde törlägga vår försvarslinie annorstädes än i Sverige, på grund af våra vidlyftiga stränder och många hamnar, sä att, skref konungen sjelf, omojligt är allt så sköta, att icke fienden fotfäste fatia skall-Derföre hade han utestängt Ryssland och Polen från Östersjön och flyttat våra rämärken in i fiendens egna landamären; derför beslöt han i afseende på kejsaren heldre förekomma än förekommas, att heldre flytta kriget öfver på tyskt område än hemsökas i eget land och att om möjligt göra sig till herre öfver södra kusten af Östersjön, liksom han förut blitvit det öfver den östra. Men det dröjde ej länge, innan dessa planer började vidgas och förstoras, innan den rent defensiva utgångspunkten började uppblandas med erötringstankar, dock så, att dessa tankar alltid låta sig häntöras till nåmnda hufvudprincip. För Sveriges del fordrade han derför efter den lysande segern vid Rraitoanfold Pommoe(rn såsom tyvskt rikelän hvariomta