mig tydligare. Hans specialitet, eller rättare sagdt hans uteslutande näringsfång är att uppträda som ombud vid förlikningskommissionens sammanträden. Har du af en eller annan otålig kreditor eller annan elak menniska fått dig en stämning på halsen, skickar du endast bud på honom. Han infinner sig i stället för dig, ban arrangerar allt och hans mångåriga praxis sätter honom i stånd att åvägabringa de för alla partier mest ändamålsenliga resultat. Desslikes är han mycket billig; hela honorariet för hans besvär belöper sig i allmänhet endast till 3 mark (1 rdr sv.) det är endast, när de (d. ä. motparten) va så svåra i dag, som han på din fråga: huru mycket är jag skyldig? tillåter sig ett lätt: Åh jo, i dag kanske vi skulle ha oss en Daler! (2 rdr sv.) Det påstås, att han ej skall förtjena så obetydligt på sin affär, en omständighet, som synes häntyda på, att vår hufvudstad är mycket processlysten at sig. Nå ja, något skall: man väl skaffa stadens 150 (eäger: etthundradefemtio) sakförare att göra. Vi ha ej gått många steg vidare, förr än vi möta en annan samhällsmedlem, som anskaffar lifsuppehället åt sig och sin familj genom ett likaså egendomligt näringsfång. Det är denna gång ett fruntimmer, en f. d. pastorska, hvars man är död och som har stugan full af oförsörjda barn. Hon har fallit på den lyckliga tanken att bosätta sig i hufvudstaden i egenskap at — hunduppföderska. Jag hade en gång åtagit mig att skaffa en liten knähund åt en dam af mina bekanta. Vägledd af en tidningsannons befann jag mig snart i ex-pastorskans bostad och fann till min häpnad hos henne ett helt menageri. Det äldsta af hennes närvarande tolf barn berättade för mig att deras mor alltid hade minst ett tjog handar på lagret och att jag, ifall för ögonblicket intet af kräken fölle mig i smaken, absolut skulle få alla mina pretentioner uppfyllda, ifall jag ville vänta några veckor. Fem af hyndorna hade nemligen dagen förut lyckligen förlösts med tillsammans femton valpar. Men vi låta fru pastorskan ila hem till sina tvåoch fyrbenta små. Hon hör ju egentligen ej heller stricte med till routen och det är ju med den som vi nu företrädesvis skola sysselsätta oss. Låtom oss för ett ögonblick mönstra de promenerande af det täcka könet! Ni anmärker utan tvifvel allraförst den förvånande stora mängden af unga damer; det är endast undantagsvis, som ni möter en qvinlig varelse, hvilken ser ut att vara mer än några och tjugo år. Jag skall förklara detta fenomen. Saken är helt enkelt den att qvinnan om tretio eller fyratio år alldeles icke existerar hos oss, åtminstone ej på våra boulevarder. Vi ba endast unga flickor och busmödrar. Så fort den unga flickan är gift bar hon i regeln vigt sig vid hemmet och husbållningen, Hon har ett vaksamt öga i köket och, efter de reglementerade månadernas förlopp, äfven på de små, hvarmed familjen blir lycksaliggjord; hon är som husmoder alldeles för stadgad för att flanera. Nå herregud, om äktenskapet ejyberöfvar henne andra intressen, så kan nog routen undvara henne ock hon routen. Vi ha således endast att göra med de unga ogifta damerna. Känner ni någon ung köpenhamnska? Ar så förhållandet, skall ni också helt säkert kunna bilda er en något så när adeqvat bild af sjelfva typen. Förhållandet är nemligen med dem ungefär enabanda som med grossörerna: de flesta likna hvarandra på ett högst märkvärdigt sätt. Ett täckt, oskyldigt ansigte, hvars ögon dock ej alltid kunna sägas vara fria från att kokettera en smula med de förbigående af det andra könet; utmärkt frisyr, toiletter som hata extravaganser och bjerta färger, små steg, om vintern små muffar med vidbängande skridskor, en hållning, som står midtemellan verldadamens och landtflickans och så för öfrigt liksom hos grossörerna: ingenting särdeles egendomligt; — det är bilden i regeln; om undantagen kan här naturligtvis ej bli fråga, utan att jag just derföre vill påstå att deras antal är legio. Mellan dessa qvinliga skönheter och de unga manliga promenerande vexlas aaturligtvis många talande blickar och hälsnivgar, i all takt och ärbarhet förstås, ty hvad man eljest må säga om våra köpenhamnska damer, ett måste man likväl medge: Mammas stränga, danska ärbarhetsförmaningar dem rätta de sig alltid samvetsgrannt efter. Det kunde visserligen, det är sannt, vara rätt intressant att afdessa blickar och hälsningar utstudera kärlekens stadier och förlofningens större eller mindre närhet; jag bryr mig dock ej derom. Man har som foljetonist måhända rättighet att vara en smula indiskret, men man har derföre ej lof till att uppenbara andras hemligheter. Utom indiskretionens gränser går jag nog icke, då jag leder uppmärksamheten på en enda punkt, der de små oskyldiga, erotiska scenerna antaga en mera i ögonen fallande karakter. Alldeles vid slutet af Vimmelskaftet ligger Rubous bageri, hvarest tillika serveras tårtor och mjölk. Våra köpenhamnska damer ha en fast otrolig böjelse för att mellan frukosten och middagen besöka Rubous bageri. Man ser derföre nästan i hvar minut