James FISKS namn hor ul dem, som åro mest bekanta i Amerika. Han har lekt med millioner som en skolgosse med sina marmorkulor, den råe, obildade äfventyraren har upprepade gånger fått alla penningmarknadens matadorer i hans oerhörda fädernesland att darra, han har trotsat den allmänna opinionens dom och manat ut sitt lands lagar som ingen annan, och hvilka ljusa sidor, såsom välgörenhet, trofasthet i en gång knuten vänskap, ett ovanligt klart, naturligt förstånd samt ett lätt och förnöjsamt sinne, än kunna uppräknas och grupperas bland hans lifs många skuggsidor, så var det nästan omöjligt annat än att ett sådant hasardspel mellan börssvindlare, demoraliserade politici, lättfärdiga fruntimmer och förderfvade lagens handhafvare skulle sluta som det gjorde — genom ett revolverskott eller på något annat våldsamt sätt. Medan han lefde tyckes det ha varit hans enda mål att väcka uppseende utan hänsyn till de medel, han använde, och hans död är derföre också karakteristisk, enär denne framkallat ännu större uppseende än allt annat och enär de omständigheter, som voro förbundna dermed, ha gifvit anledning till att visa en sympati, som säkert eljest aldrig blifvit lagd i dagen. Hjelten från guldsvindeln på den bekanta Långfredagen, anföraren för det fördömliga Erie-jernbankriget och den fräcke spekulanten i all slags demoralisation blef plötsligen nästan kanoniserad. Man påminner sig endast hans dristiga och med framgång utförda planer, af hvilka några bidragit till att kasta en viss glans öfver Newyork, massorna talade uteslutande om de hundradetals menniskor, hvilka han gifvit arbete, kamraterna framhöllo hans glada väsen och aldrig svikande tjenstvilligbet, damer, som några dagar förut föraktligt skulle vändt honom ryggen och hånfullt stängt sina dörrar för honom, greto vid hans bår. Officerare, som hittills aldrig velat kännas vid honom, följde honom djupt bedrötvade till grafven och en betydlig del af den stora verldshufvudstaden var försänkt i det yttersta medlidande. Hvad ändå en liten revolverkula kan åstadkomma allt för underverk! En sak är afgjord och det är, att James Fisk var en mer än vanligt begåfvad menniska. Hade han fått en ordentlig uppfostran och hade han af ödet blifvit försatt i andra förhållanden, kunde det möjligen ha blifvit ett slags Bismarck af honom; han hade samma starka nerver, samma oförvägenhet och samma lust, att, när han ansåg ögonblicket inne, sätta allting på ett kort, och han hade ilikhet med den preussiske statsmannen alltid lycka med sig. Omständigheterna hade emellertid ställt honom midt bland den stora handelsstadens vildaste spekulanter och det var från denna arena, som han i bortåt fem år såg sig istånd till att sända sitt namn öfver verlden, under många hånfulla epiteter, det är sannt, men äfven under bifallssorl från många, hvilka endast dade ögon för hans iders storhet utan att räkna så noga med sättet, hvarpå han utförde dem. En annan sak bör också nu, då mannen, hvars lefnadslopp vi skildra, är död, anmärkas: ända till det sista var han, på sitt sätt, god mot sina närmaste och gaf dem fullt upp af allt, som kunde fås för penningar, samtidigt med att han äfven i den napunkt visade en egendomlig hänsynslöshet. Hans hustru lefde i Boston som en prinsessa, en hvar af hennes önskningar, som kunde tillfredsställas medelst guld, blef uppfylld — men han sjelf flanerade oblygt omkring på Newyorks gator i sällskap med notoriskt illa beryktade damer. Han ville gerna hjelpa hvar och en vän, som förlorat på hans spekulationer, men han skulle ögonblickligen utan förskoning ha låtit dem gå under, om det kunnat befrämja hans planer. Han strödde ut sitt guld med gifmild hand och syntes ta hela det feberaktiga lifvet på guldoch aktiebörsen blott som ett nöjsamt tidsfördrif, som om det skulle vara honom fullkomligt likgiltigt, ifall han nästa dag stode der ntfattig och finge börja från början igen. Han värderade utomordentligt högt att få vara tillsammans med landets förnämsta personligheter, men hans obändiga och oslipade natur kunde aldrig motstå frestelsen till att liksom håna samhället. Han var en underbar sammansättning af motsatser. Att det just var en qvinna, som förorsakade, att han, endast 37 år gammal, nedsteg i grafven, kan ge ede troende ett bevis i handen på, att det finnes en Nemesis. Historien om hans förhållande till miss Josephine Mansfield, en Newyorks demimondedam af bländande skönhet, som först lockade af honom en hel förmögenhet och sedan öfvergaf honom för en ung aktiemäklare vid namn Edvard Stokes, och huru Fisk hämnades med att inför domstolen trakassera dem båda, är alltför bekant för att här behöfva upprepas. Miss Mansfield hade samma dag, som Fisk mördades, undergått ett långt förhör inför polisdomaren och det togs för afgjordt, att både hon och Stokes skulle bli arresterade. Vid 4:tiden mötte den sistnämnde sin dödligt hatade rival i Great Hotels trappa, just då denne ämnade sig på besök till några af sin hustrus slägtingar. Nu har jag dig ändtligen! utropade Stokes, drog upp en revolver med fyra pipor och fyrade af. Fisk ryggade tillbaka och hann till dörren åt gatan, men då ban såg en folkhop, som samlat sig derutanför, fann han det ovärdigt att visa sig som en flykting.