I dag omsattes 35,000 bal. Middl. Upl. noterades 11; d. Ur dagens krönika. De mortuise. I en af sina humoristiska visor qväder den gladaste bland de glade, den förnöjdaste bland de förnöjde, Elias Sehlstedt, följande: Hvart man sig vänder, får man tadel höra För snålhet än och än för öfverflöd, Men — hvad sju tunnor tusan skall man göra? Man är ej riktigt bra förrin man är död! Men, då är man det också med besked! Huru aktad, älskad och högt uppburen den österrikiske skalden Franz Grillparzer än var i lifvet, hvilka prof af beundran och entusiasm som än egnades den gamle diktaren från alla trakter af Tyskland, då han fyllde sitt 80:de år, dessa uttryck af glädje förefalla dock nästan matta vid jemförelsen med dem, som sorgen öfver hans frånfälle, d. 21 sistl. Januari, framkallat. Wiens tidningar tolkade i alnslånga spalter hela landets sorg, kejsar Frans Josef lät en af sina högre hoffunktionärer beklaga sorgen hos de efterlefvande, österrikiska riksdagen nedlade för en stund alla hetsiga debatter för dagen och lät genom deputerade bringa sin hyllning åt den aflidnes minne, och i sorgehuset bokstafligen öfverhöljdes hans kista med lagerkransar och blombuketter. Antalet af sörjande, som på detta sätt ville nalkas skaldens lit de parade, var dagen före begrafningen så stort, att man måste låta afspärra huset. En wiener-tidning uppräknar ej mindre än 18 olika lagerkransar, alla praktfullt utstyrda med hängande band och gyllene inskrifter och nedlagda af kårer, föreningar och enskilda personer. På aftonen samma dag infann sig i likrummet en djupt beslöjad, svartklädd dam och lade på kistlocket en frisk palmqvist. Samma okända beundrarinna hade på skaldens 80åriga födelsedag, likaledes djupt beslöjad, till honom öfverräckt ev praktfull krans af hvita kamelior, och en dylik, äfven af henne skänkt, smyckade nu den dödes hufvudkudde. Hvem var hon? Det vet ingen. Deputation efter deputation infann sig i sorgehuset och bland dessa en från infanteriregementet Gondrecourts musikkår, hvilken anhöll att begrafningsdagen få utföra sorgmusiken. Erkehertigarne Ludvig Victor och Karl Ludvig kondolerade genom sina adjutanter och Wiens stadsfullmäktige beslöto att en minnestafla med gyllene inskrift skall inmuras på det hus, hvari Grillparzer bott och att en gata i en af de nybygda stadsdelarne skall efter honom benämnas Grillparzerstrasse. Onsdagen d. 24 Januari försiggick den högtidliga likbegängelsen. Det var en klar, mild, solbelyst dag då, snart sagdt, hela Wien ladsagade sin älsklingsskald till det sista hvilorummet. Kl. 2 e. m. fördes den med blommor och kransar totalt öfverhöljda kistan ur sorgebuset. Den ofvannämnda musikkåren öppnade liktåget, derpå följde lärjungar ur handelsskolor och gymnasier, uppgående till mer än 700, så likvagnen, omgifven af brinnande facklor, derpå officerare af garnisonen, derpå en deputation af veteranföreningen Tegethoff, vidare en flock af framstående akriftställare, anförda af Heinrich Laube och sedan en oändlighet af stater och kårer till hvilka slutligen folkmassan slöt sig, bildande ett enda oerhördt sorgetåg ända från sorgehuset fram till Augustinerkyrkan, der jordtästningen skedde. På alla de gator, som tåget passerade brunno gaslyktorna med full styrka. Från flera offentliga och enskilda byggnader vajade sorgefanor. I tåget märktes bl. a. studentkåren och Hofteaterns artister, anförda af direktör Dingelstedt. I Augustinerkyrkan trängdes en samling af idel notabiliteter: erkehertigarne Albrecht Wilhelm och Rainer, öfverstekammarherren grefve Crenneville på kejsarens vägnar, samtliga ministrarne, grefve Beust, riksdagens medlemmar, alla grader af rang, vetenskap, konst, bildning och intelligens voro representerade. Efter jordfästningen afsjöngs en imponerande kantat, hvarefter tåget fortsatte sin väg till Währinger Orts-kyrkogården, dit det anlände vid !,5-tiden, städse beledsagadt och beskådadt af oräkneliga menniskomassor. Det var en scen af obeskrifligt högtidlig karakter, säger ett åsyna vittne, då kistan nedsänktes i grafven, från hvars rand man hade utsigt öfver Beethovens, Schuberts och Mihlfelds minnesvårdar. Månen hade just i full strålglans gått upp på den dunkla aftonhimmeln och göt sin magiska glans öfver grafven, vid hvilken Franz Dingelstedt och Heinrich Zaube talade innerliga och rörande ord, hvilka trängde fram till hvar och en bland den dödstysta, men af inre rörelse genombäfvade församlingen. Nu dånade muliskoflarne mot kistlocket, facklorna släcktes, skarorna skingrades ... -Han är död! klagade en gång Grillparzer vid Beethovens graf, nu hade för honom sjelf odödlighetens portar öppnat sig .... Grillparzer hade det ofta bekymmersamt nog, medan han lefde, till ersättning sörjde nu ett folk vid hans bår. Inga disharmonier klingade vid hans kallnade stoft, då hans hand ännu kunde föra pennan fanns det nog mången som liknade henne vid ett mördande, ett försåtligt stål. Sjelf var han också medveten derom och skret under inflytande af denna sin verldsåskådning följande uddiga epigram till sin vän Amerling, som målat hans förAHA -AnAH narträtt