talade, ryste till och vände sig åter om. Det fanns något vin qvar i ett glas som stod nära honom. Han tog glaset och drack ut dess innehåll, derefter yttrade han till Frank: — Ursäkta, men jag har ej smakat en bit eller fått en droppe i mig sedan morgonen. Frank Scorrier ryckte på axlarne och sköt en vinkaraff och ett fat bakelser mot den skälfvande stackaren vid andra ändan af bordet. Mannen hällde något vin i glaset under det hans hand darrade lika mycket af ifver som af utmattning; derefter tog han ett bakelse och började äta. Skenet från ljusen föll på handklofven som ännu satt qvar kring hans högra handlof. Han märkte detta och gjorde ett svagt försök att draga ner den grå rockärmen öfver handklofven. Det uppstod en minuts tystnad, hvarefter Frank yttrade: — Hvad ämnar ni göra? — Lägga mig här helt stilla, om ni vill tillåta mig det — en halftimma eller så ; derefter smyga mig ut och söka upp ett ställe vid Chathamvägen som jag känner till. — Och bli gripen så fort ni kommer utom dörren, sade Frank. Ni är ej så klädd att man skulle låta er gå oantastad, om man finge se er komma ut ur ett sådant hus som detta. — Det hade ingen fara om jag finge taga en af de der hattarne och rockarne som ligga i hörnet der sade mannen i det han pekade på en hög af kläder. Ni är en förnäm herre kan jag se, och skall ej neka en förföljd stackare en hatt och en rock att rädda sitt lif med?