Inom Frankrikes nationalförsamling har ågått en liflig debatt angående umgälder för oandelsfartyg; och då denna fråga är af en riss betydelse äfven för vårt land, alldenstund i ingått ett särskildt sjöfördrag med Frankike, skala vi här något närmare referera saen. Franska regeringen föreslår neml., att nan skall, med upphäfvande af de sjöfartsraktater som under den kejserliga regeringen hitvn iogångna med främmande makter, åternföra skyddslagarna för franska fartyg, hvilka oro gällande före 1868, hvarigenom frakter, nförda i eller utgående ur franska hamnar lader främmande flagg, voro underkastade vissa taxor. Frågan är således dubbel: å spa sidan en sinansiel åtgärd, som dock enlast skall kunna inbringa den obetydliga summan af fyra millioner; å den andra en ekovomisk reform, som, enligt den så protektionistiske Thiers och hans sinansministers åsigt, skall rädda den franska handelsflottan från undergång, men enligt andras tro just påskynda skeppsfartens förfall. En af talarne emot regeringens förslag var Champvallieu, som sade, att den i detsamma föreslagna taxan på flaggan vore ingenting annat än skatten på råämnena, fastän under en annan form, fördyrandet af importvarorna och förhöjnipgen af fraktpriserna till den aldra största skada för utförseln. Oaktadt dess följder, skulle man ändå kunna antaga denna protektionism, ifall den verkligen medförde några resultat. Men så är det icke. Man ger förgäfves en gratispremio åt skepparen, ty denne skall, efter att ha stoppat premien i fickan, gå till de utländska fartygen, som han får för billigare pris,