sig miltal mellan jernvägen och floden, ett stort betesfält uten ett träd, utan en häck, knappt försedt med en enda busko och här och der genomskuret af djupa afloppsdiken. Långt borta vid flodstranden, stod en hvitrappad källarebyggnad. Fångvaktarne genomgingo den process som är vanlig för personer under liknande omständigheter. Först sågo de på hvarandra och sedan blickade de bort i det dunkla fjerran öfver den sumpiga slätten; derefter sögo de på den omgifvande hopen af sysslolösa, hvilka följt dem från stationen, liksom om de hoppades att finna något råd i dessas intetsägande ansigten. Slutligen höllo de en rådplägning afsides från de öfriga och begåfvo sig sedan åstad öfver den sumpiga slätten mot floden. Kringstrykande pojkar utgjorde en del af den hop som följde dem i spåren, och dessa pojkar som betraktade flykten och jagten efter flyktingen såsom ett slags nöje, anordnadt till deras speciella trefnad, sprungo omkring, hojtade och skreko åt hvarandra samt tillställde allehanda slags upptåg. I början gingo polisbetjenterna hit och dit i grannskapet af den plats der fången hoppat ifrån tåget, liksom jagthundar innan de kommit på spåret efter villebrådet. Och hvart polisbetjenterna gingo följde hopen med; emellanåt gick den till och med i förväg och utplånade derigenom alla spår som flyktingen kunde ha lemnat efter sig, antaget att han passerat den vägen. Och ju mer polisbetjenternas förhoppningar gäckades, desto gladare tycktos pojkarne bli, desto oftare uppgåfvo de sådana falska