så månader, skulle han ha förvärfvat tillräckligt mycket för att återvända och göra anspråk på uppfyllandet af mr Womersleys löfte samt taga Ellen med sig till sitt nya hem i det aflägsna landet. Och Ellen samtyckte, visserligen med tårar i ögonen, men full af hopp. Frank var hennes unga hjertas enda kärlek, och till honom hyste hon ett obegränsadt förtroende. Allt var afgjordt. Frank sålde egendomen, realiserade några hundra pund och köpte sig biljett för öfverfarten till Melbourne med det goda fartyget Jason, Ellen, åtföljd af sin onkel, hade kommit till Gravesend för att taga det sista afskedet af sin älskare. De hade alla varit tillsammans på hotellet och nu skulle hon gå om bord för att se på den lilla hytt som skulle bli Franks hem under så många och långa veckor. Se huru hon nästlar sig intill -hans sida, under det båten skjuter fart genom det klara vattnet. En smärt, vacker flicka med gråaktiga ögon och mörbrunt bår, tillbakakammadt öfver hennes små öron och slutande med en tjock, i flera hvarf upplagd fläta. Öfver den enkla musslinsklädningen bar hon en svart sidenkofta och hennes små händer voro betäckta af tätt åtsittande handskar. Just en sådan fålik varelse skulle väcka beundran hos en så senfull, fysiskt stark och modig man som Frank Scorrier. De voro tysta under det de suto vid hvarandras sida — det vill säga att några ord uttalades ej mellan dem, men det var en varm vältalighet i deras blickar, hvilka