mendationsbref och lofvade att hafva honom i minne — ett lötte, som naturligtvis aldrig blef hållet. Lärarinnornas fasa, då han presenterade sig i en flickskola, tvang honom snart att uppge hvarje försök på att tillgodogöra sig sina kunskaper till eget och den qvinliga ungdomens bästa. Ett litet stipendium, någon sysselsättning som öfversättare och renskrifvare, gjorde det ännu möjligt för honom att draga sig fram, samtidigt med att han fortsatte sina juridiska studier. Men inom kort inträdde en vändning i hans tillvaro, som gjorde olyckan fullständig. Han var ung. Han hade ännu ej kunnat försona sig med medvetandet om att han borde slå ur hågen all ungdomsåtrå, alla ungdomens drömmar — han blef kär. Bli kär, när man är så. ful att till och med ens vänner känna sig tillbakastötta deraf — fattar ni, min vackra läsarinna, hvad det vill säga. Det är ödets ironi, så spetsig och genomträngande som någon, det är ett skälmstycke af den lille bevingade guden, så skalkaktigt att det nästan tyckes vara gjordt på ondo. Behötver jag väl tillägga, att hans ideal, det dyrkade föremålet, som skulle fört honom in i kärlekeus paradis, nu är en välbeställd grossörska, emedan hon tyckte mera om att gifta sig med penningar och skönhet än med fattigdom och fulhet. Men han? Ingenting lär oss att bättre känna oss sjelfva än en obesvarad böjelse och den olycklige unge mannen förvärfvade sig en af dessa dagar mellan fruktan och hopp den lärdomen, att han var alltför ful, för att lyckan skulle kunna sända den obetydligaste solstråle i hans själ. Jag kunde ej annat än känna medlidande med honom, berättade min vän, och jag bad honom då och då besöka mig. Han kom endast sällan, men dock tillräckligt ofta för att jag skulle kunna iakttaga, hurusom icke allenast verlden gick honom allt mer och mer emot utan äfven huru han sjelf mer och mer sjönk tillsammans under bördan af sin fulhet. Han hade så småningom blifvit fullkomligt likgiltig tör sin person, skägg och hår fingo växa vildt och ansades aldrig, hans kläder voro nötta och eländiga, ofta trasor, hans linne alltid smutsigt. Vid hvarje besök hade han en ny berättelse om huru han blifvit afvisad öfverallt, hvarest han sökte arbete för att kunna lefva. Det juridiska studiot var redan för längesedan lagt på hyllan. Kan jag blott dra mig fram, sade han, får jag vara nöjd och dessutom, hvartill skulle väl en examen gagna mig ...: Mitt utseende gör ju mig omöjlig för alla de platser, hvarpå jag eljest borde kunna räkna. Jag motsade honom icke, ty jag visste att han talade sanning. Jag hade sett förläggare, till hvilka jag rekommenderat honom som en begåfvad öfversättare, visa af honom på grund af hans fulhet; jag hade en gång, då allting annat slog slint för honom, fått löfte om en liten anställning för honom vid jernvägen. Men då han visade sig, blef han genast förklarad för en omöjlighet. Och så gick det vid alla tillfällen. De sista månaderna af sitt lif tror jag knappast han förtjenade mer än några riksdaler på sitt renskrifvarearbete. Resten måste hans gamla bekanta skjuta till. Kan ni göra er fullkomligt förtrogen med tanken på, hvad ett lif-sådant som detta har inneburit af qval och förtviflan? Kan ni göra det, då skall ni säkert kalla hans lott den olyckligaste af alla, och då är jag öfvertygad om, att det ej finnes någonting i lifvet, som ni så ogerna vill vara som — Alltför ful! Paul Pry.