Ior Nvars tran grunden Ull takåsen glansande illuminerade bostad en stor mängd nyfikna församlat sig, naturligtvis hufvudsakligast för att uppfånga en skymt af damernas:praktfulla toiletter. Å Tyvärr befann sig undertecknad ej bland de inbjudnas antal vid någon af dessa fester och jag är derföre ej i tillfälle att introducera mina läsare i de eleganta salongerna. Tvärtom, ungefär vid samma tid gjorde jag besök på ett ställe, hvarest det hvarken fanns nobless, ljus eller prakt och det är dit, som jag — då händelserna för dagen, som sagdt, hålla ferier — tillåter mig att ledsaga den, som har lust att följa mig. Jag spatserade omkring på smågatorna, Man kan der understundom snappa upp vida intressantare ämnen än der, hvarest den eleganta verlden exponerar sina lysande toiletter. Jag mötte en af mina vänner. Hvart skall du ta vägen? frågade jag honom. Till en döende, blef svaret. Leendet försvann från mitt ansigte och Jag tryckte min väns hand med en ofrivillig känsla af sympati. Här finnes för resten intet skäl att sörja sade han. För den jag skall besöka, är döden den högsta lycka. Det är således en gammal, utlefvad menniska: frågade jag. Nej, tvärtom, det är en man i sina bästa år. Men, huru kan då döden vara en lycka för honom? Derföre att han är alldeles för ful för att kunna lefva. Detta svar väckte min uppmärksamhet. Jag började förstå, att det här var fråga om en lifshistoria, som var värd att få reda på, hvarföre jag anhöll att få följa min vän på hans sjukbesök. Öfver en liten instängd, smutsig gård trefvade vi oss upp för en baktrappa som i osnygghet täflade med sjelfva gården. På en dörr var klistrad en papperslapp. Der stod ett namn, som jag at lätt begripliga skäl förtiger, och derunder Cand. phil, denna den mest omtattande titel, jag känner till, en kategori, hvarunder de mest olikartade personl gheter kunna inrymmas: den unge lefnadsglade studenten, för hvilken framtiden är ett drömmarnes land med lycka och solskensdagar; den allvarlige mannen, som står vid slutet af en lefnadsbana, full af strider och missräkningar, men också full af triumfer och hedersbevisningar; den, för hvilken denna titel var det enda mål, som skulle uppnås, enär han redan i vaggan fått sin lefnadsplan och sitt liis lycka till skänks; den, för hvilken detta första fjät på trappan till lyckans tempel äfven blef det sista, derföre att ödet utkorat honom till sitt stjufbarn eller derföre alt inre stormar i hans själ slungade hans lifs farkost ut på svallande böljor, der kompassen visade fel och rodret ej lydde styrmannen. I vårt titeluppfyllda land, der det, snart sagdt, är en omöjligt att helt enkelt och simpelt få heta br Den och Den, här är Cand. phil. en ypperlig uppfinning. Hvar och en, för hvilken man ej i hast kan finna någon annan titel, måste flux inregistreras under denna. Äldrig har väl någon egendomligare figur uppträdt under denna titel än den i hvars bostad vi nu befinna oss. Låtom oss först skildra bostaden. En liten och mörk vindskammare med takfönster och kalkrappade väggar, ett tak som tycktes vara i begrepp att ramla ner, ett golf, som på åratal ej varit vidrördt af skurviskan, eti möblemang bestående af en säng, ett bord och två stolar, hvaraf den ena med möda höll sig uppe på endast tre ben, en gammal maläten koffert, det var hela herrligheten i detta hem, hvarest filosofen på vindskammarenuppslagit sina bopålar. I sängen låg han sjelf. Min vän hade haft rätt: mannen var verkligen alltför ful. Ett långt, ljust hår, som tofvigt och okammadt stod ut från hufvudet, eldrödt skägg, en ända till vämjelse platt näsa, utstående, knotiga kindben, framspringande ögon, hvilka sågo ut som om de sutto på skaft och slutligen ett ansigte fullt af de förfärligaste koppärr — kan ni tänka er allt detta, så har ni också en föreställning om huru han såg ut. -Jag kommer för att säga er, att sjukhusvagnen skall vara här om ett ögonblick, sade min vän. Den sjuke förblef liggande alldeles orörlig. Har ni svåra plågor? fortsatte han. Jag har sörjt för, att ni skall få den omsorgsfullaste vård på sjukhuset. Vård, hånlog den sjuke med en hes, behaglig röst. Jag behöfver alldeles ingen vård. Bed dem att de göra af med mig så askt som möjligt, dermed är jag bäst belåen. Jag vill icke uppenbara det samtal, som u följde. Det utgjordes från den sjukes sida endast af korta, med bitterhet framkastade metiogar, men aldrig förut har jag hört ord, som så hög grad röjt brytning med all tro och om i så hög grad vittnat om förtviflan, om tt förspildt lif och en förkrossad själ. Han var tretioåtta år gammal. Min vän och han hade gjort bekantskap med hvarandra, lå de båda voro unga studenter. Redan då stod han på grund af sin ovanliga fulhet så sodt som ensam bland kamraterna och likväl rade han blifvit koppärrig först efter det han likvit filosofie kandidat. Dessa rågade måttet. Ht MO I mm sV 1020 OO —— —-2 DD Har man bra med penningar kan det i nöd1