om ni vill bedja henne komma in och tala med mig et par minuter. Glarissa kom till följe deraf in i den tarfliga salon gen der doktorn befann sig, storligen förundrad öfver at någon kunde intressera sig för hennes helsa nu då henne: älskling var räddad. Hon gick något motsträsvigt, mum lande att hon var ganska frisk — fullkomligt frisk; mer hade knappt hunnit några steg inom dörren förr än hor sjönk ner på soffan afsvimmad. Daniel Granger såg med bestörtning på, då man åter kallade henne till medvetande. — Hvad kan ha förorsakat detta? frågade han. — Min bäste sir, det är alldeles icke underligt sade d:r Ormond. Er hustru har vakat hos sitt barn hvarends natt under nära en månads tid; den spänning hon varit underkastad både i andligt och kroppsligt afseende har varit ofantlig, och reaktionen måste naturligtvis kännas efter. Hon behöfver mycket god omvårdnad, det är alltsammans. Se så, fortfor han uppmuntrande då Clarissa öppnade ögonen och fann sig med hufvudet lutadt mot Jane Targere skuldra under det hennes man stod på något afstånd och betraktade henne med förskräckta blickar — se så, min bästa mrs Granger, krya till er nu; er lille älskling är ju räddad och skall snart vara frisk igen. Hon brast i tårar. — Do skola taga honom ifrån mig, snyftade hon. — Taga bonom ifråu er — nonsens! Hvad är det för fantasier? — Döden har varit barmhertig; men ni skall vara mera grym, utbrast hon. och såg på sin man. Ni skall taga honom ifrån mig. — Se så, se så, min kära vän, det der är ju bara en tom fantasi; ni får verkligen ej öfverlemna er åt dylika, mumlade doktorn. Han började tro att hennes förstånd blifvit oredigt och kastade en blick på mr Granger i det han gjorde en betydelsefull åtbörd med handen mot pannan.