icke är utsagdt, och att denna fråga i en eller annan form måste återkomma vid våra riksdagar, intill dess det mål är uppnådt, som bärt och värdigast motsvarar landets sjelfständighetsfordringar och kraf. Denne talare tycktes icke sätta förtroende till den eviga fredens ankomst och på värnandet af vår sjelfständighet lägger han stor vigt. I sitt tal till Andra kammaren antydde deremot hr Hierta intet om behöfligheten att värna vår sjelfständighet, och det var från hans ståndpunkt ganska riktigt. Så långt civilisationen sträcker sig, upplyste talaren, hafva intrycken och följderna af det senaste krigets fasor alstrat en fordran på varaktig fred, öfverallt uttalad med en styrka, som ingen makt på lång tid skall våga trotsa. (Antingen måtte tal. icke anse att civilisationen sträcker sig till Frankrike, eller har han icke läst de transka tidningarne, der oförbebållsamt uttalas att hämnd måste utkräfvas på Frankrikes dödsfiende, och det låter sig väl icke utföra med diplomatiska noter, utan endast med kulor och krut). Utsigterna till den varaktiga freden borde!, erinrade talaren vidare, ingifva en grundad förhoppning, att de fosterländska räddhågor för en inbillad roflystnad hos öfvermäktiga grannar, hvilka icke längesedan förmådde utöfva ett visst inflytande äfven inom detta hus (tal. gjorde nu en af dessa oåtergifliga bugningar, som han alltid använder, måhända omedvetet, när han uttrycker sig kanske nästan för strängt), redan börjat och fortfarande skola lugna sig. Det tog sig något besynnerligt ut då hr ålderspresidenten, hvilken under sin långa lefnad icke räknats till de allra modigaste, nu gaf en spark åt de fosterländska räddhågorna. Förr betraktade han åtminstone Ryssland som en verklig, icke Linbillad roflysten granne, men det var mycket länge sedan, den tiden då han utgaf Aftonbladet och då han till sin egen och sina talrika läsares stora glädje lät ryssarne lida svåra nederlag i drabbningar, om hvilkas tillvaro inga andra tidningar fingo kunskap. Slutligen framhöll hr ålderspresidenten för kammaren skriftens ord: bered dig på döden, ty du måste dös, figurligt taladt naturligtvis, ty det gällde blott en erinran derom att ögonblicket var betydelsetullt, emedan det icke kan förbises att vi i dag inträda i sista afdelningen af det tidskifte tör hvilket Andra kammarens ledamöter erhållit valmännens förtroende att vara svenska folkets representanter, samt att vid slutet af detta tidskifte landet har rätt att fråga hvad vi under detsamma förmått uträtta. Inte ett foask, svarade grefve Sparre på denna fråga i fjor; men i detta stränga omdöme lärer väl icke någon riksdagsman, ej ens hr Hierta, vilja instämma, ty då kom det väl att se mycket mörkt ut med återvalen i höst. Talmannens i Första kammaren helsningstal var ganska kort. Grefve Lagerbjelke är ingen vän af långa tal, och det inskränkte sig nu till det hvarom intet tvifvel råder, att kammarens beslut skola gå i den riktning som öfverensstämmer med fosterlandets väl. Då i Första kammaren ålderspresidenten ntan något tal helt enkelt öfverlemnar klubban till den utsedde talmannen, sker åter denna åtgärd i Andra kammaren med ett litet tal af dess ålderspresident, hvilken nu uttryckte sin glädje deröfver att de grundade tvifvel som uppstått att erkebiskopens maktpåliggande göromål skulle tillåta honom att mottaga talmansbetattningen, visat sig genom hans välvilja ha blifvit undanröjda. Erkebiskopen Sundberg har icke underlåtit någon gång då han vid riksdagens början mottagit eller vid dess slut nedlagt talmansbefattningen, att frimodigt uttala det som legat honom på hjertat, och hans tal ha alltid en politisk karakter. Så äfven det med hvilket denne rikt begåfvade talare helsade Kammaren. Det skall af alla läsas med intresse; det borde dock höras, af honom sjelf framsagdt, ty han eger en förunderlig förmåga att genom modulationen i sin röst gifva ökad kraft och betydelse åt sina ord. Väl behöflig var den erinran han gjorde i anledning af den ofta försporda klagan deröfver att de stora sambällsfrågorna icke nog skyndsamt lösas, otan att de klagande likväl alltid gjort för sig tydligt huruvida en större skyndsamhet varit möjlig, eller ens önskvärd. Rörande den ofta gjorda frågan : hvad skall denna riksdag egentligen göra? yttrade tal.: det är I sjelfva, m. hrr, som skolen besvara henne och jag är öfvertygad att svaret skall blifva lätt fonnet. — Funnes blott den goda viljan, så funnes nog också för henne tillräckligt utrymme att i gerning visa sin välsignelsebringande makt. Landtmannapartiet, till ett antal af omkring 100, samlades i går afton på Hotel