icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefoands? Med anledning af denna text hade predikanten tagit till ämne för sin behandling: På alla menniskans vigti9aste frågor gifver Herren det enda säkra svaret. Afnandlingen utvecklade: Han gifver svaret på frågorna 1:o för tiden, 2:0 för evigheten. — Efter predikan afsjöngos N:o 306, v. 5, och N:o 263, v. 5. Det på rikssalen af konungen hållna trontalet hade följande lydelse: Gode herrar och svenske män! Enligt grundlagens bud hafven I åter sammanträdt till rådslag i rikets allmänna angelägenheter. Den, som bland dessa i senare tid intagit främsta rummet, är landtförsvarets ordnande. I denna fråga har dock en sådan skiljaktighet i åsigter gifvit sig till känna, som ej blott hittills hindrat den slutliga lösningen, utan äfven ådagalagt behofvet af någon tids rådrum, för att den samstämmighet i meningar, som till målets ernående är af nöden, skall kunna vinnas. Jag vill alltså, beträffande landtförsvaret, vid denna riksdag icke framlägga något omfattande organisationsförslag, utan endast äska anvisande af anslag för våra befästningsarbetens fortsättande samt försvarskrafternas tillgodoseende i öfrigt på tjenligt sätt. Det lykliga ekonomiska tillstånd, hvari landet genom senaste årens goda skördar och näringarnas utveckling i allmänhet sig befinner, har på statsverkets finansiella ställning utöfvat ett öfver förväntan gynsamt inflytande. En följd häraf har blifvit, att till fyllande af de befintliga behofven och deribland jemväl tillökning af sjövapnets materiel, i den mån densamma under år 1873 kan här i landet åstadkommas, någon tilläggsbevillning, sådan som af senaste lagtima riksdag åtogs, icke under nästkommande året erfordras, äfvensom dessutom tillfälle till skattelindringar sig erbjudit. Förslag komma således att till Eder framställas dels om afskaffande af pålagor, hvilka genom sin natur äro egnade att förlamande inverka på företagsamheten, dels om nedsättning af andra, som af de skattskyldige, oberoende af inkomst eller förmögenhet, med lika belopp utgå och derför kunna för de mindre bemedlade anses särskilt betungade. I det Jag härmed förklarar detta riksmöte öppnadt, nedkallar Jag öfver Edra arbeten Guds välsignelse och förblitver Eder, gode herrar och svenske män, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevägen. Sedan justitiestatsministern uppläst berättelsen om hvad sig uti rikets styrelse efter senaste riksdagen tilldragit och chefen för civildepartementet till talmännen öfverlemnat den k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, framträdde efter af riksmarskalken gifvet tecken Första kammarens talman grefve Lagerbjelke och höll till konungen följande tal: S. A. K. Då kamrarne nu vid riksdagens början stå församlade omkring konungatronen, anhåller Första kammoren att inför E. K. M:t få af uppriktigt hjerta srambära uttrycken af sin undersätliga vördnad. De är, som senast förflutit, hafva för vårt land varit i flera afseenden lyckosamma. Så hafva vi icke allenast sett oss förskonade från de krigets förödelser och lidanden, hvilka hemsökt andra länder inom vår verldsdel, utan det fredliga lugnet har hos oss jemväl varit välsignadt genom rika skördar af jordbrukets alster. De välgörande verkningarne häraf göra sig äfven allt mera märkbara. För att dessa verkningar skola blifva fullt fruktbringande, är det dock icke till fyllest att låta sig desamma väl behaga. Det är först genom att med förutseende, klokhet och lugn kraft begagnas, som den goda dagen blir rätt välsignelserik och följderna deraf varaktiga. De gynsamma förhållanden, under hvilka denna riksdag går att börjas, gifva derför åt dess förhandlingar en ökad betydelse, på samma gång de innebära en stark uppmaning till trofast arbete för ett älskadt fosterlands väl. Under sådan öfvertygelse och med liflig önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus anhåller Första kammaren underdänigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. På af riksmarskalken likaledes gifvet tecken framträdde derefter Andra kammarens talman, erkebiskop Sundberg, och höll till konungen ett tal, så lydande: Under synnerligt gynsamma omständigheter är denna riksdag öppnad. Det sist förflutna årets goda skörd och den allmänna freden i Europa hafva hos oss inom alla näringsgrenar framkallat en stegrad verksamhet och ökat folkets välstånd. Vårt land har äfven varit förskonadt från de hotande sociala rörelser, som annorstädes förekommit, emedan det lyckligtvis är af gammalt fritt från de svårare missförhällanden, i hvilka dylika rörelser vanligen hafva sitt upphof. Med djup tacksamhet och frimodigt lugn måste således folkombuden nu gå att fullgörä sin pligt. Året 1872 gifver dem ock särskildt en allvarlig påminnelse om gränserna för pligtutöfningens område. Ett sekel har nemligen några månader härefter förflutit, sedan konung Gustaf den tredje med säker hand återställde den länge rubbade jemvigten emeilan de två makter, på hvilka i ett konstitutionelt samhälle statsmakten är fördelad. Riksdagens Andra kammare vill för sin del hvarken glömma denna historiska tilldragelses lärdomar eller nutidens kraf. Lika angelägen om bevarandet af EE — 1 — Och hvilken nlafta jam fruns