Frän Utlandet. De ryska regeringstidningarne ha under senaste tiden med större ifver än vanligt deltagit i diskussionen om Europas politiska förhållanden och isynnerhet sökt att beriktiga itskilliga uttalanden inom den tyska och österriska pressen. Timesuttalar i en ledande artikel den öfvertygelse, att kejsar Alexander i gör allt för fredens upprätthållande, men tror eig tillika böra framhålla svagheten af de garantier, som just i Ryssland finnas för denna politiks varaktighet. Det engelska bladet stöder sitt påstående på hufvudsakligen följande räsonnemang: Vid alla Rysslands gränser finnas orsaker nog till spänning och förbittring, men äfven i landets inre ges det mäktiga inflytanden, hvilka arbeta emot freden. Ansedda personer och partier, hvilka ha en mycket stor makt, förena sig mot czaren med förebråelser, derför att han ej begagnar det för handling gynnsamma ögonblicket. Regeringen ser sig genom dessa angrepp nödsakad att försvara sig och att låta sina organer utbreda den åsigten, att hon i sjelfva verket skall fortare uppnå ändamålen med Rysslands politik genom ett fredligt, än genom ett krigiskt uppträdande. Vi se nu i Petersburg, hvad vi bade tillfälle att iakttaga i Paris från sommaren 1866 (slaget vid Sadowa) tills sommaren 1870. Alltifrån 1866 sökte Napoleon III att hälla tillbaka de politiska partiernas militära äregirighet, men han måste till sist gifva efter, derför att han gentemot de bildade klasserna icke kände sig stark nog genom landlbefolkningens understöd. Craren måste utstå en liknande kamp med det gammal-moskovitiska och det ny-panslavistiska partiet. Hans makt står visserligen på säkrare fötter än kejsar Napoleons, men han är likväl tvungen att försvara sig, hvilket dock skulle näppeligen ske, om hans motståndare vore utan betydelse. Orsaken till rörelsen och upphetsningen i Ryssland kan sökas i de tyska segervinningarne. Då gamla gränser kullkastas genom ett krig, vaknar öfverallt Just att röra upp i gamla tvistefrågor. Oppositionen i Ryssland är missnöjd med, att regeringen icke i fjor tillräckligt begagnade det gynsamma tillfället att befrämja slavernas intressen. Regeringens motståndare tyckas likväl glömma, att utrikesministern, furst Gortschakoff med stor slughet begagnade det rätta ögonblicket för att få de för Ryssland bessärande bestämmelserna i pariserfördraget af 1856 upphäfda. Det kan för öfrigt icke öfverraska någon, att den österrikisk-ungerska regeringen hyser tvifvel om uppriktigheten af Rysslands fredliga försäkringar. Uzarens regering har aldrig förnekat sin sympati för czecherna, och czecherna i Prag äro sannolikt af den mening, att den österrikiska regeringens tyranni redan gått så långt, att den borde ha framkallat Rysslands inblandning. Hvad som afhåller Ryssland härifrån, är kanske endast den afundsjuka, som en dylik inblandning skulle framkalla i Tyskland. I trots af den tyske kejsarens och den ryske czarens personliga vänskap råder nemligen en fientlig stämning mellan en del af suveränernas undersåter. Ett försök från Rysslands sida att öfverskrida Österrikes ostgräns skulle i Tyskland bli uppfattadt som ett attentat mot det tyska elementets supremati vid Donau. Vi hoppas uppriktigt, att det må lyckas den ryska regeringen att öfvervinna alla fientliga inflytanden, som hota freden i Europa, men vi hysa icke något fast förtroende till ett lyckligt resultat. Icke ens den mäktigaste czar kan frigöra sig från sin ställnings historiska konseqvenser, och allianser, som