sig upp och fattade Clarissas båda händer, hvad det gläder mig att se er! Vet ni jag hade en aning om att ni skulle komma till mig? Ja, mitt barn, jag har sagt till mig sjelf många gånger: Det stackars vilseledda barnet skall komma till mig. Oh, Clary, Clary, hvad har ni gjort? Er man är som en klippa. Han var på Arden ett par dagar för några veckor sedan, och jag for dit för att helsa på honom samt bad honom gifva mig sitt förtroende; men han ville ingenting säga. Mitt stackars, stackars barn! så blek och så förändrad! Hor hade kastat tillbaka Clarissas slöja och betraktade det affallna ansigtet med qvionlig ömbet. — Bitt ner, mitt barn, och omtala allt för mig. Ni vet att ni kan lita på mig. Om ni gjort aldrig så illa — och jag kan ej tro er om att ha gjort det — skall jag ändock vara er vän. Clarissa gjorde ett svagt försök att tala och brast derefter i tårar. Denna hjertliga mottagning var mer än hon kunde bära. — Han sade mig att han skulle taga min gosse ifrån mig, snyftade hon, derföre reste jag ifrån honom med barnet — och nu är min lille älskling döende. Derefter berättade hon med många tårar och under en mängd frågor och utrop från lady Laura sin beklagliga historia — utan att dölja något, ej ens sin svaghet att utsätta sig för frestelsen, ej ens sin kärlek för George Fairfax. — Jag älskade honom alltid, sade hon; ja — alltid alltid, alltid — från den natten då vi reste tillsammans! Jag brukade drömma om honom ofta, fastän jag aldrig hoppades att få se honom mera, tills den der sommardagen då han plötsligt råkade på mig i Marleyskogen. Men jag höll mitt löfte; jag var trofast mot er, lady Laura; jag höll mitt löfte. — Min arma Clary. hvad jag önskar att jag aldrig affordrat er detta löfte! Det lände ej till något godt; det räddade ej Geraldine, oeh det tyeks ha gjort er olyeklig.