Ilvarjehanda. Franska kronjuvelerna. Historierna om bortstulna, borttappade och återfunna franska kronjuveler äro lika intressanta som de mest spännande romaner af Balzac och Sue. I Maj och Juni månader 1791 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, som anordnade upprättandet af ett inventarium, genom en särskild kommission, öfver alla ädla stenar, perlor och paryrer, deponerade i husgerådskammaren sedan Oktober 1784. En mängd historier voro vid den tiden i svang i Paris. Man talade om för hvarandra att kronjuvelerna blifvit olofligen transporterade till England, gömda i ett kolfartyg, som begifvit sig till London. Det var för att få slut på detta sqvaller som församlingen dekreterade invemariet. En deputerad, hr Delattre, fick i uppdrag att uppsätta en berättelse rörande juvelerna, som uå tillhörde nationen. Denna berättelse, som omfattar icke mindre än tre hundra sidor, egnar nära hundrade sidor åt uppräknandet af diamanterna, ensamt diamant rna. Franska kronan hade år 1774 i sin ego 7482 diamanter, utom safirer, ametyster, rubiner, smaragder och konstföremål. Bland dem figurerade de, som Henrik II efter hvartannat gifvit åt madame de Chateauronx, åt hertiginnan dEtampes och åt Diane de Poitiers och som man måste efter konungens död reklamera (under hotelser) från den sköna, men förfärliga Diane. Ludvig XV, som utan tvifvel ansåg att kronan var för rik och hans kassaskrin deremot för fattigt, påbjöd år 1776, att man skulle sälja 1471 af dessa diamanter. Försäljningen inbringade 75 millioner livres, en enorm summa, i synnerhet för den tiden. Men knappt voro dessa 1471 diamanter sålda, förrän man ansåg (hvilken sorg!) att Hans Majestät nu ej egde tillräckhgt med diamanter till prydande af sina hermeliner, sitt värjfäste, sitt värjgehäng o. s. v. Alla juvelerare satte sig derför i rörelse och uppköpte diamanter i så stort antal, ersättande qvaliteten med qvantiteten, att Hans Majettät skulle glömma de sålda 1471 diamanterna, och fiogo på det sättet ihop åt Hans Majestät 3536 nya diamanter. Royautn kunde således fortfara att briljera, att blänka som ett relikskrin. Kronans juveler stego år 1791 till ett antal af 9574, då hr Delattre offentliggjorde sin rapport. Ett år derefter törminskades antalet genom en stöld ur husgerådskammaren. En vacker dag blef husgerådskammaren nästan alldeles utplundrad och ännu i dag känner man ej den egentliga tjufven. Länge anklagades Sergent, en af de kommissarier som hade i uppdrag att bevaka husgerådskammaren, för delaktighet med plundrarne. Sergent som, efter att ha gift sig med en hr Marceaus syster, antog namnet Sergent-Marceau, kallades af gina förtalare — ty man förtalade honom — Sergent-Agate, bara för en agats skull som han hade och som, så sades allmänt, förskret sig från husgerådskammaren och kronjuvelerna. Sakert ar, att de två tjufvarne i husgerådskammaren blefvo ensamma arresterade, den ena hette Chambon och den andra Douligny. Dessa undgingo dödsstraffet, hvartill de blifvit dömda, genom att uppgifva stället der de gömt några af de stulna ädla stenarne. Emellertid) återfann man ej skattens förnämsta under, den famösa diamanten le Regent, som ensam var värd tolf millioner och som ej hade någon med sig jemförlig utom le Sancy. Hvar hade