Graham på det ställe der hon nu bodde — att hålla modet uppe; kom ihåg att er egen helsa skall lida om ni öfverlemnar er åt förtviflan — och jag tror verkligen ej alt ni är mycket stark. Han betraktade henne nyfiket under det han talade. Hon var dödligt blek och hade ett så lidande utseende utt hon tycktes ha blifvit tio år äldre. En mindre fullkomlig skönhet skalle ha blifsit fördunklad af detta själsJval — hennes förblef klar, outplånlig. — Glöm ej hvad jag sade om gossens far, bad dokforn i det han dröjde qvar på tröskeln en minut. Det -kulie verkligen vara förenadt med allt för stort ansvar hålla honom i okunuighet om förhållandet, ifall han ir så nära att ett budskap kan nå honom. Clarissa smålog för första gången sedan hennes. son insjuknade — ett sällsamt, hemskt småleende. Hon tänkte på huru Daniel Granger hotat henne med skilsmessa från sitt bara, oeh nu kom döden emellan för att snappa bort det från dem båda. Min son! Hon erinrade sig den stolta tillförsigt den fullkomliga känsla af eganderätt hvarmed han uttalat dessa ord. Och barnet skulle kanhända dö och Daniel Granger aldrig mera få se dess ansigte! En gruflig förfäran grep henno vid denna tanke. Hvad skulle hennes man säga zill henno om han komme för att göra anspråk på sin son och funno honom död? För första gången sedan hon lemnat honom — triumferande vid tanken på att ha bragt sin skatt i säkerhet — kom den omständigheten att barnet tillhörde honom lika väl som henne fullt för hennes medvetande. Alltsedan den dag då gossen föddes hade hon brukat tänka på honom uteslutande såsom sin egen — oå tagit fadern med i räkningen och jemnt och nätt fält se denne ömme fars smekningar, med lurande svartsjuka gifvande akt på all gemenskap mellan dem båda. on insåg hon med ens hvilket heligt band det är mellan fadern och sonen, och huru ryeligt det skulle vara