— Jag vill ej gerna säga er min adress. Jag hoppas att om min härvaro i någon mån föranledt er resa till Brissel ni skall återvända till Paris oförtöfvadt. — Jag skall aldrig återvända till Paris, såvida jag ej en dag med er passerar in genom dess portar. Jag reser till orienten, Clary ; till Konstantinopel, Athen och alla andra pletser i historiens och fablernas länder; och ni följer mig — ni och lille Lovel. Vet ni det finnes en särskild fläck på ön Corfu som jag utsett till platsen för en villa, just en sådan tjusande boning som ni kon rita upp åt mig — er egen arkitektur — hvarken götisk eller renaissance stil, endast le styls Clarisse, ej till vår ständiga bostad — ty enligt min id bör ingentingenting annat än fattigdom hålla en menniska qrar på samma ställe — utan såsom ett näste dit vi då och då kunna taga vår tillflykt när vi tröttnat på att svärma omkring. Han talade glädtigt för att försöka leda Clarissa ifrån de allvarsamma tankarne, för att framkalla ett småleende uttryck i det bleka sorgsna ansigtet. Förgäfves; do bruna ögonen stirrade rakt framåt med ovanlig fasthet, läpparne voro hårdt tillslutna, händerna hopknäppta. Derefter blef bans ton mer allvarlig; ånyo bad och benföll han, ungefär på sammn sätt som han förut gjort, men mera beslutsamt, med en djupare passion, samt målade det lif som de skulle föra i de ljusaste färger som hans fantasi kunde låna. Hvad hade hon väl att förlora? absolut ingenting. Hon hade brutit med sin man, hvilken George Fairfax af egen erfarenhet visste vara oblidkelig i sin bitterhet. Och oh! huru mycket var det ej att vinna! Ett lif af lycka; hela framtiden tillbragt med den man som älskade henne, tillbragt hvar och huru hon behagade. Hvad var han annat än hennes slaf, färdig att lyda henne i allt? Hon var ej känslolös för hans böner. Känslolös ! Dessa ord och toner gingo till hennes inversta hjerta. Ja hon kunde föreställa sig det lif hau målade så väl. Ja, hon vistfe hurudan framtiden skulle förekomma henne,