vakt hela eftermiddagen. Mrs Granger hade ej lemnat sina rum. — Men hon är ej der, utbrast Eliza förskräckt; och ej Target heller. Jag var der och såg efter barnet. Hon sprang tillbaka till toilettrummet; det var fortfarande tomt, och den bredvid liggande sängkammaren äfven. Mr Grangers toilettrum låg på andra sidan om sängkammaren, och han befann sig der skrifvande bref. På dörren till detta rum — denna helgade dörr, hvars tröskel hon aldrig beträdt klappade nu Eliza. — Ursäkta, sir, har ni hemtat upp lille Lovel? — Nej, svarade Daniel Granger i det han hastigt reste sig upp. Huru kan ni tro att han är här? — Jag kan ej finna honom, sir. Jag har sett i mrs Grangers toilettrum och nästan öfverallt. Jane Target tog honem till mrs Granger för en timma sedar, och mrs Brobson skickade mig efter honom. Jag trodde att ni kunde ha tagit honom till er, sir. Mr Granger kom ut ur sitt rum med lampan i handen, gick igenom sängkammaren och in i sin hustrus toilettrum, hvarefter han med mörk min letade i hvarje vrå af rummet, liksom om han trott att Clarissa och hennes barn lekt kurragömma der. Men ingen fanns — speglarne återgåfvo endast hans egen stora gestalt och den bestörta barnflickans. Han gick vidare till barnkammaren, i förbifarten blickande in i hvartenda rum. Innan Daniel Granger ens slutat denna undersökning, kände han sig öfvertygad om att hans hustru lemnat honom och tagit barnet med sig. På hvad sätt, under hvilka förhållanden hade hon flytt? Var hennes flykt on skändlig fiykt i George Fairfaxs sällskep! Han insåg nu för första gången, att djupt i hans själ bibehållit sig en tro på hans hustrus oskuld. qvalfull var den föreställningen för honom, att hon nu kanske tagit ett steg hvilket måste göra hennes brottslighet till visshet. Han förspillde ej lång tid med frågor till den pratsjnka mrs Brobson. Barnet var horfa — år