I Berlin synes man allvarligt sysselsätta sig med det sociala problemet. Handelsministern har i ärendet haft konferenser med deputerade och andra personer, bland hvilka särskilt nämnes den bekante arbetareledaren Schulze-Delitzsch, som våldsamt angripes af socialdemokraterna, men likväl står kraftig och fast i sina aktningsvärda sträfvanden att åstadkomma en bemedling mellan de olika klasserna. Från dessa konferenser föreligger ett protokoll, ur hvilket följande är förtjent af att meddelas: Till grund för diskussionen hade lagts ett skriftligt affattadt program från ministeriet, hvilket utgick från den förutsättningen, att de u pgifter, som skulle diskuteras, måste vara sådana, PDyfk staten kan enligt sin natur vara kallad att verkställa. Man skulle derför utesluta: 1. Diskuterandet af de vetenskapliga kontroverser, som skulle ligga till grund för socialisternas tvist med sina motståndare; 2. Öfvervägandet af åtgärder, genom hvilka man skulle ingripa i produktionens och kapitalbildningens national-ekonomiska förhållanden, statens inträdande på den enskildas hushållningens område medlsina finansiela medel, med sin kredit eller genom begagnande af tvång till förmån för vissa affärsformer (produktionsföreningar o. s. v.); 3. Statens inblandning i reglerandet af lönesatserna och fördelningen af rörelsens vinst mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Deremot skulle man diskutera: 1. Åtgärder till försoning af motsatserna, och särskilt i afseende på arbetsgitvares undervisande om eget intresse af att tillfredsställa arbetarnes grundade fordringar och att draga försorg om deras välfärd. men i afseende på arbetarne att lära dem förstå det felaktiga i de socialistiska lärosatserna, nödvändigheten af den borgerliga ordningens väsentligaste institutioner och nödvändigheten af samverkan med kapitalet; 2. Åtgärder till arbetarnes skyddande mot de skadliga följderna af konkurrensen, ett maximum i arbetstiden, uteslutning af söndagsarbetet — barnensloch de yngre arbetarnes skyddande mot utsugning i fabrikerna — skyddandet at qvinnorna inom fabrikerna — kontroll öfver obilliga fabriksordningar, försäkring mot kroppskada och ersättning i händelse sådan skulle tillfogas, betryggande af friheten att efter en korts tids uppsägelse lemna arbetet, trygghet för riktig löneutbetalning o. s. v., tillsättandet af särskilda personer för att tillse utförandet af de föreskrifter, som komma att i ofvan nämnda riktningar utfärdas; 3. Åtgärder till arbetsklassernas positiva höjande, och särskilt genom undervisning: folkskolor, tillämpningsskolor, hushållskolor för arbetarehustrur och flickor, folkbibliutek, läsrum, desslikes genom omsorg för lefnadsbehofvens tillfredsställande: arbetarebostäder, konsumtionsföreningar, matinrattningar, folkträdgårdar och andra förströelseordningar; vidare medel till kapitalsamling, såsom sparkassor, lifförsäkringar, byggnadsföreningar, och säsom skydd mot olycksfall: sjukkassor; invalidkassor, 4. Åtgärder till fredlig utjemning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare — förlikningsrätter; 5. Slutligen de repressiva åtgärder, som kunna tillgripas mot arbetarne för missbruk af friheten, och särskilt mot användning af våld vid utöfning koalitionsrätten, mot obefogadt lemnande af arbetet och slutligen mot socialistiska agitationer. Det är ganska visst, att den tyska regeringen söker att få dessa frågor närmare diskuterade af de olika regeringarne, på detgemensamma åtgärder må kunna vidtagas och en så mycket som möjligt gemensam lagstiftning vinnas. Från Belgien skrifves, att de förenade kolgrufveegarne i Charleroi beslutat att, med anledning af sig företeende tecken till en ho