till Spaa, der jag skall sätta er under er fars beskydd. Ert framtida lif skall vara fritt från bördan af mitt sällskap. — Jag är fullkomligt berodvillig att resa tillbaka till min far, svarade Clarissa i en ton som darrade något. Hon hade väntat att han skulle vara mycket vredgad, men ej så hård och kall som detta beslut utvisade — ej i stånd till aft behandla henne och hennes villfarelse på ett så affärsmessigt sätt, att affärda henne lika kallt som om han skiljt sig vid en domestik som förgått sig mot honom. — Jag är färdig att resa till min far, upprepade hon i det hon bemödade sig om att tala i säker ton; men jag vill ej resa till något ställe utan mitt barn. — Vi få se, sade mr Granger, vi få se huru lagen kommer att afgöra era anspråk, i händelse ni försöker göra dem gällande, hvilket jag anser osannolikt. Jag hyser ingen tvekan rörande rättvisan af mitt beslut. Ni vill ej resa till något ställe utan ert barn, säger ni? Tänkte ni detsamma förliden afton då er älskare öfvertalade er att lemna Paris? — Huru! utropade Clarissa. Kan ni föreställa er att jag hyste någon tanke att följa honom, eller att jag hörde honom af fri vilja? — Jag befattar mig ej med några spekulationer rörande den frågan; men enligt mitt begrepp förutsätter den omständigheten att han bad er fly med sig en föregående enighet. En man går neppeligen så långt om han ej förut försäkrat sig om berättigande att göra denna förfrågan. Men allt hvad jag vet är att jag såg er på knä bredvid er älskare, och att ni var uppriktig nog att tillstå er kärlek till honom. Denna visshet är fullt tillräcklig för att bestämma min sons framtid — den får ej tillbringas med mr Fairfaxs mätress. Clarissa reste sig vid detta ord med ett gällt anskri. Under ett par ögonblick stod hon och betraktade sin anklagare, imponerande i sin djupa harm och förvåning. — Ni vågar kalla mig detta! utbrast hon.