begärlig. Hos några af de undersökta exemplaren befanns nemligen magsäcken fullproppad af en temligen stor (1 tum och derutöfver) pelagisk räka (Thysanopoda norvegica M. Sars) som äfven vid norska kusterna visat sig i stor mängd på vissa tider och ställen simmande omkring i vattenytan och äfven för norska fiskare är bekant som en åtel, hvarpå stocksillen är mycket glupsk. Om det så är fallet, kan det ju hända, att detta Bohuslänska sillfiske långtifrån blir så rikt, som man kunde vara hugad att antaga på grund af den inträffade silltillgången. Huru saken än förhåller sig, är det högst osannolikt, att det förefinnes något som helst ömsesidigt förhållande mellan sillfisket i Bohuslän och vid norska vestkusten. Man har här utan tvifvel att göra med 2 af hvarandra helt och hållet oberoende sillflockar, hvaraf den ena uppehåller sig i Skagerack och den andra i Nordsjön. Hvad som i väsentligaste grad synes ha betingat ett rikt eller felslaget fiske är otvifvelaktigt de meteorologiska förhållandena (särdeles hafvets temperatur), under hvilka instimmandet (Indsiget) försiggår och när dessa vilkor äro gynnsamma skall heller aldrig norska sillfisket någonsin slå fel. Visserligen gifves det, i följd af de historiska upplysningar som härom samlats, exempel på perioder af flera år, då sillfisket misslyckats på norska kusterna, men att sillen äfven under dessa år varit tillstades på sedvanlig tid och i sedvanlig mängd, ehuru något längre ut i hafvet, än man trott sig böra söka henne, kan anses för ifvet. Att hon deremot på en gång kunnat lemna de uster, der hon plägar leka och utvandrat till andra, längre bort belägna trakter, är ett högst orimligt antagande. Angående orsaken till upphörandet af det en gång så rika sillfisket i Bohuslän, torde man böra fasthålla prof. Nilssons i ämnet uttalade åsigt, enligt hvilken den ursprungliga sillstammen genom ett oförståndigt bedritvet fiskeri och isynnerhet genom det hänsynslösa uppfiskandet af ynglet hastigt blifvit så reduceradt till antalet att dess förökande ej kunnat hålla jemna steg med den derpå anställda förödelsen. Från Lysekil skrifves till red. under d. 5 d:s: Det nya året har inträdt med mild och regnig väderlek, jemna sydvestliga vindar och öppet vatten i alla vikar. Någon rörelse från sjön förspörjes emellertid icke och endast ott och annat skärgårdefartyg inkommer i barlast för att öfvervintra. — Här hemmahörande skeppet Danube, som utklarerade den 12 sistl. December med här intagen fhafrelast till London, har ännu icke i anseende till S.V. vind och svår sjögäng, kommit till sjös ehuru försök varit gjorda. I befraktningar är mycket stilla och blott några få äro gjorda från Saltkällan med grufstolpar för vårsegling. Posttidningens anslag af regeringen har som bekant upphört från och med i år på grund af ett helt och hållet ekonomiskt riksdagsbeslut. En tysk tidning säger med en viss naivitet härom: Dbetta är en följd af det okloka och bittert personliga utfallet i denna tidning mot konungen af Preussen efter slaget vid: Sdan. — Här må äfven tilläggas, att krigsministerns order om, att armens officerare under tjenstgöring endast få bära svenska och norska ordnar (förutom de utländska ordnar som erhållits för tapperhet i fält), blifvit i Tyskland tolkad såsom dikterad af ovilja mot Tyskland och egentligen afsedd till att förhindra svenska officerare från att bära tyska ordnar. En korresp. trån Stockholm i ett Hamburgerblad har dock vederlagt en sådan tolkning, hvilken vi ansett oss likväl icke böra undanhålla våra läsare. Norsk Folkeblad har med förlidet års utgång upphört att utkomma under Björnstjerne Björnsons ledning. Redaktionen af detta illustrerade veckoblad har i stället öfvertagits af kand. D. Habel, som hittills redigerat Bergens Tidende och nu, i förening med ett par medintressenter, köpt bladet af Björnson. Detsamma skall alldeles upphöra med att vara ett politiskt blad och i stället bli för Norge, hvad Ny Illustrerad Tidning är för Sverige. En allmän postreform synes nu, desto bättre, vara på god väg att öfvorgå från önskningarnes till verklighetens område. Det tyska rikets generalpostdirektör, Stephan, hvilken med rastlös ifver söker utveckla postväsendet, har neml. i ett, i Amtsblatt der deutschen Reichs-Postverwaltung aftryckt betänkande till förbundskansleren föreslagit sammankallandet af en kongress af posttjenstemän, för att åvägabringa en öfverenskommelse, genom hvilken de internationala skrankorna för den fria poströrelsen samt deraf härflytande olikheter och besvärligheter kunna hätras, och, hvilket är det vigtigaste, det bestående transitoportot upphöra. Såsom grundval för konferensens förhandlingar föreslår hr Stehan: 1. Att bilda en postförening af följande landsträckor: Europa, det ryska Asien, det asiatiska Turkiet, Algeriet, de spanska besittningarne i norra Afrika, Kanariska Öarne, Förenta Staterna i Ameika, Kanada, de öfriga britiska besittningarne i Nordamerika och Grönland; 2. Att bestämma ett likartadt porto för bref, om vexlas inom postföreningens gränser utan afsende på afsändningseller destinationsorten, neml. ör ett frankeradt bref 20 centimer (omkr. 14 öre) ch för ett ofrankeradt bref 40 centimer (omkr. 29 )re), dock med tillägg af ett sjöporto om 20 centiner, då befordringen eger rum på en sjöväg af omring 300 knops längd; 3. Att ett enskilt brefs vigt bestämmes till 15 sramm och att för tyngre bref betalas dubbelt