bergspass äro i vägen under det kolonnens front ansättes och längtar efter hjelp. Krigsspelet meddelar kunskap i detta och många andra afseenden, ty de flesta af svårigheterna under ett verkligt krig representeras i spelet. Vid detsamma är först och främst nödvändigt att ha en öfverkompromissarie, och hans auktoritet måste vara absolut gällande, hans omdöme afgörande. Han har en adjutant till sitt bistånd i detaljangelägenheter. Två hufvudspelare bli derefter valda, hvilka skola kommendera de motsatta partierna, och de ha under sig subordinerade befälbafvare, hvilkas antal beror på den större eller mindre mängd trupper som användes. För en division till exempel fordras åtminstone en befälhafvare för förtrupperna, en annan för hufvudkåren, en tredje för reserven. Vidare skall på hvardera sidan finnas en kompomissarie för att se efter att hvarje rörelse är riktig samt flytta pjeserna i enlighet med befälhafvarnes ordres. De deltagande officerne måste ej allenast vara väl bekanta med speJets reglor utan måste äfven förstå att afläsa kartor samt ega grundlig kännedom om principerna för att kommendera och manövrera trupper. Öfverkompromissarien bör isynnerhet vara en officer som är väl instruerad i tjenstens alla grenar och med en bestämd karakter. Spelmetoden är följande: Kartan som skall föreställa krigsteatern och ligger utsträckt öfver ett bord studeras först noga af de spelande, hvilka ätven kunna begagna sig af privata kartor för att erhålla upplysningar. Korta allmänna föreskrifter gifvas af öfverkompromissarien, hvari fälttågets ändamål meddelas, jemte privata ordres i hvilka vissa föreskrifter lemnas till hvardera af de motsatta generalerna. De trupper som föreställas af de röda och blå klotsarne, och hvilka kanhända uppgå till 10,000 man på hvardera sidan, öfverlemnas åt de spelande, hvilka hvar och en i sin tur uppställa dem i de positioner som at öfverkompromissarien angifvits såsom de platser, från hvilka armåerna skola börja fälttåget. Sedan trupperna å den ena sidan blifvit uppställda, betäckas de med en duk eller näsduk, och turen kommer till den motsatta sidan att uppställa sin styrka Ingendera spelaren skall nemligen se sin motståndares armå, för så vidt han ej kan skaffa sig upplysningar om dess ställning genom framskjutande af förposter eller patruller, hvadan anordnandet af sådana är det första som efter armeernas uppställande bör ske. Endast öfverkompromissarien ser huru båda de stridande partierna äro uppställda. Man måste ha öfverenskommit om en viss årstid, alldenstund åtskilliga vilkor för taktiken, såsom dagarnes längd, vägårnes beskaffenhet o. s. v. äro beroende af årstiden. Ilvarje spelare utför sina rörelser i tur och motståndaren lemnar rummet tills rörelsen eller rörelserna äro utförda och den del af kartan som upptages af de trupper hvilka ej kunna ses af hans patruller är betäckt. Rörelserna motsvara de afstånd, hvilka artilleri, kavalleri och infanteri kunna tillryggalägga, med den för hvarje vapenslaget olika skyndsamheten, på en gifven tid, här bestämd till två minuter. Det kan hända att rörelserna ej leda till något reswtat, ty befälhafvarne kunna ha planerat sina marscher så, att armeerna komma förbi hvarandra. I sådant fall gör öfverkompromissarien på ena eller andra sidan, eller ock båda, förfrågan om afsigterna och förändrar specialiden så att stridskrafterna tvingas att drabba tillsammans. Sedan befälbafvarne så godt de kunnat gissat sig till fiendens planer och vidtagit sina anordningar derefter, nalkas de båda armöerna. Intresset växer då divisionerna, en efter annan, bli synliga för hvarandra. Det är kompromissarierna som alltid afgöra hvilka trupper som skola vara synliga och hvilka som skola vara dolda. Trupper placerade bakom en kulle eller på 4000 alnars afstånd eller kanhända i en skog anses såsom osynliga och äro betäckta. Så fort nägra trupper komma i en sådan position att de anses kunna bli synliga, aftäckas de af kompromissarierna. Slutligen komma några afdelningar af de siendtliga armåerna i strid. Om den ena sidan blir i något fall afgjordt öfverlägsen, är det kompromissarierna som bestämma hvad verkan detta kan ha. Men sådant är i allmänhet ganska svårt, då det alltid finnas chancer under en drabbning. Ibland medför en rask attack framgång; ibland misslyckas den och bringar förderf ötver dem som användt den; ibland är det rätt att räkna på de egna truppernas moraliska öfverlägsenhet. I krigsspelet deremot måste alla dessa förhållanden bli på lika sätt behandlade. Om två stridskrafter till exempel äro fullkomligt jemngoda i alla afseenden då de stå emot hvarandra, så kunna kompromisserierna ej säga hvilken sida som skall retirera. För att under sådana och liknande förhållanden fälla utslaget har man uppfunnit ett system, som är grundadt dels på tärningskast, dels på siffertabeller. Efterföljande exemrel kan gifva en allmän föreställning om dess beskaffenhet. Antag att två jemrgoda stridskrafter stå emot hwarandra, men den ena anfallande från öppna fältet, den andra stående bakom förskansningar. Tydligen ha försvararne den bästa utsigten att vinna men det kan vara af vigt för de anfallande att tränga på. Öfverkompromissarien säger: Chancerna äro fyra mot en att ni ej skall lyckas. Vill ni annfalla eller draga er tillbaka? Befålhafvaren säger: Jag vill anfalla. Kompromissarien tager då upp en tabell, hvilken har kolumner för hvarje chance från lika till fem mot en. I hvarje kolumu äro nummer motsvarande numren på tärningen Kompromissarien kastar tärningen och ett visst nummer kommer upp. I det anförda fallet ser han efter detta nummer i kolumnen som motsvarar chancen fyra mot en och finner resultatet, efter hvilket, vare sig det är framgång, nederlag eller flykt, den anfallande styrkan måste rätta sig. Förlusten af manskap bestämmes äfven dels genom kompromissariernas afgörande dels genom tärningskast. Många omständigheter måste naturligtvis tagas i betraktande vid afgörandet häraf, såsom truppernas mer eller mindre betäckta position, oriktig beräkning af afståndet inom hvilket elden öppnas o. s. v. Krigsspelet användes ej allenast i de tyska krigsskolorna utan är äfven en förströelse och att studium för generalerna v. Moltke, v. Blumenthal, prins Friederich Carl och andra officerare, hvilka de sista två europeiska krigen gjort ryktbara. Det är ej lämpligt för unga officerare, men för väl erfarna och instruerade militärer är det ett medel att förvärfva praktiska kunskaper som ingen annan metod gifver. Just de frågor hvilka uppstå under spelet föranleda diskussioner rörande de svåraste militära problemer och rikta officerares uppmärksamhet på detaljerna af deras yrke. onssitt——————————————— —— —