1011 2 ..303030:m tadgadt inom landet och förtroendet äfven rån alla aadra länders sida äterställts till den rad, man efter så våldsamma konvulsionor knapvast kunnathoppas. Partierna stå visserligen änm ganska skarpt emot hvarandra, och året 1871 emnar i arf åt 1872 den betydelsefulla fråsan om monarki eller republik. Så länge Ihiers ännu står i spetsen för regeringen, skall han antagligen kunna hålla lugnet uppsätt; men han inser naturligtvis sjelf, att hans lder måste taga ut sin rätt. Det tillhör honom derför att redan nu se sig om efter en efterföljare, och han tyckes ha vunnit en sådan i den orlanske hertigen af Aumale, som helt visst skall öfvertaga efter Thiers makten, tills tiden blir mogen för återupprättandet af ott konstitutionelt, ett orlanskt konungadöme. Frankrikes många vänner hoppas och önska innerligt, att inga inre stormar må hämma pånyttfödelsearbetet, ty Frankrike är och förblir som stormakt ett stöd för de smärre nationaliteternas frihet och oberoende, och en ädlare mission kan svårligen ett folk ha. En annan fråga, som det inträdda året äfven får i Frankrike i arf, är frågan om principerna för handelslagstiftningen: frihandel eller protektioniem. Thiers vill den senare principen för att erhålla tillräckliga skattemedel och har i enlighet dermed uppsagt handelsfördraget med England; men franska folket har pu vants vid frihet i handel och vandel, och det fria utbytet mellan folken är en af dessa vår tids grundsatser, som icke kunna törtrampas eller tillintetgöras. Genom de hopade händelserna i Frankrike under förl. år har vår öfversigt redan vuxit till ett omfång, som nödgar oss att gå mera summariskt tillväga i afseende på de öfriga länderna. Hvad först Tyskland angår, så har det med energi fortsatt sitt enhetsarbete. Alla de olika tyska staternas försvarskrafter utgöra nu ett helt under öfverbefäl af Tysklands kejsare. För hela Tyskland finnes en gemensam representation, bestående af tvenne kamrar: riksparlamentet (nedre kammaren) och förbundsrådet (öfre kammaren, i hvilken furstarne äro genom sina ministrar representerade). En gemensam representation i utlandet är till principen antagen, eburu Baiern och Wirtemberg ännu bibehålla t. ex. i Paris särskilda sändebud. En gemensam civilrätt skall snarast införas, och ett gemensamt mynt är beslutadt och har redan börjat komma i omlopp. Courtoisien mellan Tysklands och Rysslands kejsare antyder, att det goda förståndet mellan dessa båda länder ej skall komma att häfvas, så länge de fortfarande äro vid makten. Derjemte har Tyskland närmat sig till Österrike, med hvars kejsare, med dennes rikskansler v. Beust, kejsar Wilhelm, med sin kansler furst Bismarck, haft en sammankomst i Salzburg, hvilken åtminstone tillsvidare återställt ett godt förhållande mellan Österrike och Tysklaad. Möjligen bar tanken på den heliga alliansens återställande föresväfvat den i andligt hänseende så rörlige furst Bismarck. Men deraf torde på grund af det inflytande, folken sjelfva tillvällat sig, bli intet. Österrike har under det förflutna året genomgått åtskilligt. Kejsaren har, för att kunna få en ordentlig riksrepresentation till stånd, sökt att vinna czecherna och utsåg till detta ändamål grefve Hohenwart till sin förste minister i landet på denna sida Leitha. Försöket lyckades, men retade å andra sidan till den grad det tyska folkelementet, att kejsaren fann sig nödsakad att uppgifva planen. Hohenvart afskedades och efterföljdes af furst Auersperg. Äfven v. Beust måste afgå, för att följas af Ungerns förste minister Andrassy. Auersperg har lyckats vinna det polska folkelementet, så att riksrådet nu verkligen kommit till stånd. Men bandet mellan de olika nationaliteterna har blifvit allt lösare, och tyskarne dragas på ett märkbart sätt från de andra och öfver till Tyskland. I Ungern smickrar man sig med tanken att, när upplösningens tid kommer, kunna bilda kärnan för den nya monarkien och samla omkring sig de sydslaviska stammarne. Men det alltid påpassliga Ryssland söker redan att motarbeta denna tanke genom att närma sig till fursten af Serbien, som smekts af czaren med benämningen medlem af familjen och dermed rusats i sina planer om att sjelf kunna bilda detta sydslaviska rike. Italien har äfven under det förrunna året varit ett af vår verldsdels lyckligaste riken. Dess länge närda hopp har upptyllts. Sedan det lyckats bemäktiga sig sin hufvudstad, har nu dess parlament öppnats i det gamla Rom, och påfven håller sig inne på gina rum i Vaticanen. Jesuiterna, i hvilkas klor han är, ha visserligen törsökt att förmå honom till att lemna Rom och flytta till Frankrike, hvartill Thiers, ehuru tveksamt, lemnat sitt bifall; men den gamle har vägrat och vill till sin död betraktas som moralisk fånge. Jesuiterna ha vidtagit vissa anordningar för det enl. naturens ordning snart kommande påfvevalet; men det är väl icke troligt, att katolikerna i allmänhet skola låta sig dermed nöja. Den under året 1871 inträdda schismen, som delat romersk-katolska kyrkan i gammaloch nykatoliker, af hvilka de förra icke vilja erkänna läran om påfvens ofelbarhet och ha professor Döllinger i Minchen i sin spets, skall vid ett eventuelt påtveval bli ännu större, och man torde ha skäl att uppL H -— UtW. — — — —DD BB