å Inga vilkor tillåta sina barn att besöka amma skola som negrernas eller tvärtom. lär finnas återigen andra som försäkra sig jysa all aktning för de svarta men hvilka lock alldeles icke vilja veta af enjemnlikhet, värigenom dessa tillåtas att t. ex. taga in i amma hotell eller äta vid samma bord som le sjeltva. Det är naturligt att negrerna, sende sig sålunda tillbakasatta, skola behöfva å mycket längre tid för vinnandet af den sjelfständighetskänsla som höfves hvarje friporen man; och det talar i hög grad till deras fördel, att så pass många, trots det tryckande föraktet, utgått ur deras leder för att, ofter en den hårdaste kamp mot fördomens makt och endast på grund af verklig öfverlägsenhet i intellektuelt hänseende, af sina motståndare tilltvinga sig ett dem i det allra längsta förmenadt erkännande. Jag har redan lärt känna negern tillräckligt för att uppskatta honom. Oupptostrad och lemnad åt sig sjelf är han godmodig och förefaller mig lik ett barn, som lika lätt kan ledas till det goda som till det onda. IIans sorglösa sinne är hans lycka, ty det bjelper honom att fördraga de hvitas hån, elakhet och högfärd. Tack vare detta kan han från den afskilda vrå i teatersalongen, som blifvit homom och hans svarta bröder särskilt anvisad, instämma i de hvitas ohejdade munterhet vid anblicken af en scen som på det obärmhertigaste förlöjligar honom sjelf, och han tager icke allt för illa vid sig af att under pågående gudstjenst blifva utvisad ur en af de hvitas kyrkor, i hvilken han varit nog djerf att inträda. Första Söndagen efter min ankomst hit blef jag sjelf vittne till en dylik tilldragelse i en metodistkyrka: en gammal, snyggt klädd negrinna blef, ehuru anspråkslöst hållande sig lävgst ner vid dörren, af vaktmästaren tillsagd att aflägsna sig — en vacker tillämpning för resten från de hvitas sida af budet: Öåmjuker eder inför Herran! I Texas och åtskilliga andra af söderns stater tillåtas icke negrerna att färdas i andra spårvagnar (streel cars) än de för de färgade särskilt assedda. Det finnes ingenting lustigare, försäkrade mig en ung plantageegare, med hvilken jag hade ressällskap hit från S:t Louis, än att se hurusom när en med denna förordning obekant neger ger en vink åt en, de hvitas vagn körande kusk att stanna, den senare låter signalen lända sig till efterrättelse, men endast för att, just när vår man befinner sig på trappsteget, gifva honom ett duktigt piskslag öfver ansigtet, så att han faller baklänges på gatan. Det är icke så längesedan samma förhållande egde rum här i Neworleans, hvarest de hvita likväl nu färdas i sällskap med de svarta, sedan den iakttagelsen gjorts, att flertalet af de förra icke drogo i betänkande att intaga plats i en af de senares vagnar, såvida denna skulle förr framkomma. Det är här annars icke ovanligt att se negrerna, företrädesvis gamla som under största delen af sitt lif varit slafvar, till den grad ödmjuka, att de pligtskyldigast klifva ned i rännstenen, då de möta en hvit på trottoiren. I Norden åtnjuter den svarta befolkningen ett större anseende, ehuru åtskilligt äfven der ännu återstår att önska. Men man får hoppas mycket af den omständigheten, att negeremancipationen inom det republikanska partiet eger många försvarare och vänner. Jag kan icke afhålla mig ifrån att här meddela ett och annat litet utdrag ur en skrifvelse, som en af dessa, senator Charles Summer, helt nyligen tillsände en negerkonvention i Columbia. Jag är glad, försäkrar han, Åatt våra färgade medborgare (our colored fellow citizens) hafva åvägabringat ett eget stort möte. — — I måsten, för att vinna framgång, först och sist sjelfva yrka på eder rätt, jag menar icke allenast de rättigheter, som redan blifvit eder medgifna utan äfven sådana, som icke ännu kommit eder till godo i enlighet med den jemnlikhetsprincip, som utgör grunden för detta lands konstitution. .— — Kan en hederlig, färgad medborgare företaga en resa på ångbåt eller jern vag utan att blifva förolämpad för sin färgs skull? Låt t. ex. guvernör-löjtnant Dunn begifva sig från Neworleans till Washington. Nekad att begagna sig af de beqvämligheter, första klassens vagnar ha att bjuda på, skall han vid framkomsten finna senatkammarens dörrar ställda på vid gafvel för sig. Sedd öfver axeln af en jernvägskonduktör, skall han der af senatorerna betraktas såsom en jemnlike. Och huru förhåller det sig med hänsyn till hotellen och skolorna? På samma sätt, trots det att ett hotell, lika väl som en allmän skola, är att räkna bland de af lagen föreskrifna och beskyddade inrättningarne och således rätteligen borde vara öppet för hvarje medborgare. Allraminst borde det tilllåtas att hudens färg kan föreskrifva undantagen. Ingen sådan åtskilnad får göras, ty den innebär en svår förolämpning och ett hinder och är till stort men för framåtgåendets sak. Erkännande min här ofvan meddelade framställning vara endast fragmentarisk — och ämnets vidlyftighet medgifver icke gerna en annan i ett tidningsbref — vågar jag dock hoppas att härigenom hafva gifvit den upplyste läsaren ett i det närmaste riktigt begrepp om den ställning, negern f. v. intager i Förenta Staterna och hvilken icke är på långt när sådan som flertalet af de hemmavarande torde ha inbillat sig. Tiden tillåter mig icke att denna gång skrifva något särskildt om den märkvärdiga stad, i hvilken jag nu vistas och der jag i slutet af November kan på salutorgen för en spottstyfver köpa fickorna fulla at alla de söderns frukter, dem jag förut endast hört talas om: kokosnötter, dadlar, persikor, oe 4 — a, ee 1 AA