nos sflera an tjugo församlade, men bland dem icke mer än en, som ej helsade det budskapet välkommet. I det ögonblicket ansåg jag hvilken som helst af dem mäktig att öfverräcka en så hatad fiende giftbägaren. Icke så litet betecknande synes mig äfven det vara att Dunns häftige motståndare, den demokratiska tidningen New. Orleans Times, lät underrättelsen om hans död åtföljas af icke så få loford öfver den aflidnes förtjenster såsom enskild och offentlig man, öfver hans höga intellektuella ståndpunkt, hans ridderliga hållning, hans skönhetssinne m. m. De amerikanska tidningarne bruka i allmänhet icke med så granna fraser hedra minnet af en politisk motståndare. Också är det svårt att finna de af den annars brutala Timeapå dödsfiendens bår nedlagda blommorna naturliga eller dess tårar uppriktiga. En stor del af stadens befolkning utgöres af negrer, som dystert frågade hvarandra: Månne han dött en naturlig död? Och i en sådan sinnesstämning skulle de näppeligen hafva tålt, att mycket ondt sagts om deras älskling, förr än deras varma blod kommit i full jäsning och förmått dem till våldsamheter. Begrafningen, som påskyndades så mycket som möjligt, törsiggick redan i går. Vid det jag tidigt på morgonen samma dag kom i närheten af sorgehuset, kunde jag ej afhålla mig ifrån att inträda deri. Byggnaden presenterade sig i form af ett smakfullt bygdt tvåvånings trähus, omgifvet af ett lätt staket samt beskuggadt af flera lummiga träd. En med en hvit matta belagd trappa ledde upp till första våningen, till hvars frontrum dörren blitvit öppnad. Midt i detta rum låg den döde i sin kista, klädd i en enkel drägt af fint svart kläde och ett bredt guldband — troligen frimurarnes — gående från halsen ned öfver bröstet. IIans ansigte var ett af de vackraste jag någonsin sett. Pannan ovanligt hög, kinderna fylliga och näsan rak. Anletsdragen syntes fullkomligt regelbundna, och man kunde lätt inbilla sig, att det var sömnen, men icke döden, som för tillfället tryckt sin prägel derpå. Hans hud, fullkomligt negerfärgad, tydde på att hans blod ej var uppblandadt. — En vacker man! hviskade jag till min granne. — Ack, ja! snyftade en gammal negrinna, som uppfångat mina ord. IIan var lika vacker som god, och likväl har jag, hans gamla vårderska (his old nurse) aldrig sett honom vackrare än nu, der han ligger död. Jag hade således samma gumma framför mig som först, enligt tidningarne, utropade: De ha tagit lifvet af honom, de ha förgiftat honom ! — Vid kistan syntes ännu blott ett par andra, deribland en mulatt, som var sysselsatt med att tidt och ofta borttorka en vätska, liknande blod, som ständigt framträngde från de slutna läpparne, mellan hvilka äfven bildades vattenblåsor, liksom skulle luft ännu finnas qvar och arbeta i kroppen. Den lag som icke förbjuder, att de, som af läkaren förklarats döda, få begrafvas så snart derefter, torde varit skuld till, att fler än en blifvit lefvande begrafven. I rummets bakgrund såg jag ett par negerqvinnor sakta samtalande, och af dessa var troligen den ena mrs Dunn. Kistan, svart och finpolerad, var rikt prydd med försilfrade ornamenter och herrliga, hvita törnrosor. Af allt härinne syntes tydligt, att man ej gjort några vidlyftiga arrangementer för tillfället. Inga möbler hade blifvit utflyttade och inga, utom kistan, intagna. Hela inredningen talade om välmåga, smak och ordningssinne. Särskilt säste jag mig vid de vackra oljefärgstaflor som prydde väggarne. Vid min bortgång mötte jag på gården flera negrer som med hattarne i handen och tårade ögon kommo att gifva den trofaste vännen det sista ögonkastet, innan de följde honom till grafven. Och hvilken begrafning! Jag bar förut sett blott en enda, som kan jemföras med denna, jag menar Aug. Blanches. Blanche var högeligen älskad af sitt folk, men denne Dunn var afgudad af sitt. Vi kände väl, att vi förlorat mycket med den förre, de arma negrerna tycka Big ha förlorat nästan allt med den senare. Och deras förlust är också i verkligheten vida större. I spetsen för processionen, som vid middagstiden med sorgmusik utgick från den aflidnes residence, gick först en större afdelning af po iskåren; derefter följde frimurareordens medlemmar, presterna, likvagnen, omgifven af bärarne (Pall bearers) och soldater, staten Louisianas embetsoch tjenstemän, medlemmar af huset och senaten, medlemmarne af stadsstyrelsen samt dertill flera föreningar och ordenssällskap förutom ett snart sagdt oräkneligt antal vagnar med enskilda medborgare. Måvga talare, och deriblaad fler än en vältalare, gåfvo en gärd åt den aflidnes minne. På guvernörens befallning bade alla offentliga embetsverk blifvit stängda och, på grund af hans hemställan, allt arbete på verkstäderna och tabrikerna instäldt. Det finnes många anhängare af det demokratiska partiet som envist framhärda i päståendet, att en neger, hvars blod icke blifvit uppblandadt genom en svart menniskas förening med en hvit, icke får betraktas såsom en hel menniska, d. v. s. såsom en, den der någonsin skulle lyckas att på förståndets vägnar nå samma utvecklingsgrad som en medelmåttöakb mvtemretand 11 I Jaana, 3 — —