material den än haft, motstå ett nytt anfall af allvarsammare art. Framför oss ligger ett bref srån Rom, hvilket innehåller en ganska hemlighetsfull historia. I den eviga staden har neml. helt plötsligt uppdykat en — son till påfvens statasekreterare kardinal Antonelli, hvilken vill göra sina rättigheter gällande inför Roms brottmålsdomstol. Allmänheten väntar sig med vanlig skandallysten nyfikenhet en cause celebre, som skall afslöja Vaticanens hemligheter, Lunder det att pressen tillsvidare med en viss begärlighet behandlar denna sak, som naturligtvis är en läckerbit för det liberala Italien gentemot den sedeförderfvade romerska prelaturen. I brefvet skrifves: För ungefar fyra månader sedan iafann sig en ung man om 24 är hos många journalister och en aktad advokat i Rom och bad dem hjelpa honom med att få reda på sina föräldrar. Han påstod, att han varit innesluten under sexton år i ett rum i Vaticanen, utan att han sett till andra personer, än kardinal Antonelli och tvenne tjenare. Af de detaljer, som han meddelade, framgick, att kardinalen visat honom stor innerlighet; han gjorde honom äfvon stundom sällskap i Vaticanens trädgårdar, der de mötte påfven, som var mycket hjertlig emot honom. Han hade aldrig hört omtalas sina föräldrar, förrän han uppnått sitt tjugonde år, då en äldre dame blef införd till honom, hvilken omfamnade honom och dervid föll i vanmakt. Han tog henne för sin cmor. Denna dames betjenter förde honom ur Vaticanen och foro med honom till Neapel. Der lemnade de honom 500 fres tillika med det rådet, att han skulle låta värfva sig af Cacciatori delle Alpi. Den unge mannen, som hittills lefvat alldeles afskild som i en graf, var likasom bländad af den nya brokiga verld, som omgaf honom och i hvilken han lemnats alldeles ensam. Efter någon tids förlopp hade han förstört sina 500 fres. Han ingick nu verkligen bland Cacciatori delle Alpi och tjenade der till 1870. Naturligtvis kunde han under denna långa tid icke underlåta att meddela åt några kamrater sina egendomliga förhållanden; dessa tillrådde honom att begifva sig till Rom och der begära upplysningar af Antonelli sjelf. Så fort han blifvit fri från sin tjenst, lemnade han också Neapel, för att följa detta råd. I Passo Correse, på gränsen till Kyrkostaten, frågade de påfliga gendarmerna honom efter hans pass. Han var enfaldig nog att säga ändamålet med sin resa, hvarpå han ofördröjligen häktades. Vederbörande telegraferade till Rom och fingo till svar, att man skulle frigifva honom, men man skulle på det strängaste förbjuda honom att inträda i Kyrkostaten. I den lilla staden Correee väckte den unge mannens öde -mycket deltagande, och tvenne patrioter förhjelpte den utvisade hemligen in i de päfliga staterna och till Rom. Der lät han föra sig till Monte Citorio, hvarest han förhördes af chefen för polisen. Han begärde att få tillträde till kardinal Antonelli, för att af honom erhålla redogörelse för sin härkomst och sina familjepapper. Man stängde honom inne i ett rum och underrättade kardinalen, som genast kom i en vagn med fördragna gardiner och tycktes vara mycket upprörd. Ilvad vill ni? frågade Antonelli i retad ton. Jag vill lära känna mina föräldrar, svarade med fast ton den unge mannen. Antonelli betänkte sig ett ögonblick, derpå sade han i en något mildare ton: För detta ändamål, min unge man, måste ni ingå i katekumenernas hus, der man skall döpa er; för det öfriga skall jag draga försorg. D. 20 Mars 1870 begaf den unge mannen sig till Girolamo Marcone, rektor för neophythuset. Men cenne vägrade att emottaga honom, emedan han måste förete födelseattest, hvilken bevisade att han hittills följt andra religionsbruk, än de kristligt katolska. Den unge mannen deremot sade, att kardinal Antonelli sjelf skickat honom dit; derpå ställde man honom dit till följande dagen, hvilken tid han begagnade till att äfven uppsöka kardinal Patrizi. Emellertid rådgjorde de andliga herrarne; don Girolamo emottog nu nykomlingen vänligare och under påsken döptes han i kyrkan San Giovanni till Carlo Bersi. Han hade två i Rom befintliga amerikanare till faddrar. Man lät förstå, att han var en omvänd jude, hvilket dock var en ren osanning. För hans själs frälsning hade man visserligen nu sörjt, men han var utan tak öfver hufvudet, utan penningar och hade ännu icke erfarit något i afseende på sin härkomst. Det återstår nu att se, huruvida rättsförhandlingarne skola häröfver kasta nägot ljus.