brån Bonn har ingått de mest glädjande underrättelser om den unga hertigens af Wermland återställande från sin benåkomma. Den nästan underbara kur, som d:r Metzger från Amsterdam här lyckligen utfört, förtjenar ur mer än en synpunkt att omnämnas. Prinsen bade förliden Mars mänad, under lek på gården till arffurstens palats vid Gustaf Adolfs torg, fallit och stött ena benet. Man antog i början att skadan var af mindre betydenhet, men tillståndet förvärrades, höftsjuka tillstötte och den sorgfälligaste läkarevård mäste användas. Härigenom lyckades man häfva höftsjukan men svagheten i benet, som gjorde att kryckor måste begagnas, fortfor och ingaf bekymmer. Då tillkallades till Bonn den nämnda d:r Metzger, som gjort sig ett namn som specialist för behandling af åkommor sådana som ifrågavarande. Han kom, undersökte den sjuke, upptäckte straxt den punkt vid knäet der det onda hade sitt säte, och förklarade att det ganska snart skulle vara botadt. Prinsen fördes nu till det hötel i Amsterdam d:r Metzger bebor, och dit lemmalytta personer infinna sig från alla trakter af verlden; d. 23 November kom han dit, redan första dagarne i December lemnades den ena kryckan och omkring en vecka derefter förmådde prinsen att obehindradt gå, till och med hoppa, och lärer nu så fullkomligt återvunnit bruket af det sjuka benet, att han förmått springa uppför en lång trappa. Det icke minst märkliga i d:r M:s kur-method är att inga inre medel användas, endast yttre manipulationer och strykningar med händerna (icke magnetism, som d:r M. i sin egenskap af realist, icke vill åtminstone i theorien erkänna). Vi hafva trott oss böra fästa allmänna uppmärksamheten på d:r M. och hans verksamhet, då det säkerligen icke skulle vara ur vägen om på statens bekostnad någon läkare utsändes för att till vinst för den lidande menskligheten och vetenskapen här hemma närmare studera d:r M:s behandlingssätt. Frågan om ett nytt myntsystem tränger alltmera på oss så att riksdagen svårligen, om, som det är sannolikt, Tyskland beslutar sig för guldstandard, kan längre undanskjuta afgörandet. Regeringen kan också, så synes det oss åtminstone, ej undgå att för representationen framlägga nytt förslag, om ock modereradt med skyldigt aktgifvande på opinionen inom Åndra Kammaren, till ändring af 72 8 i Regeringsformen, utom hvilken all förändring af myntfoten är omöjlig. — Antager Tyskland guldstandard — och i det storartade nya mynthuset i Berlin bereder man sig att kunna pregla till och med millioner i guld hvarje vecka — kunna de nordiska länderna omöjligen undgå att följa exemplet; en nästan daglig förlust, då silfret tvifvelsutan måste falla i värde sedan guldet mera allmänt blir gångbart mynt, skulle annars uppstå. Vi förlora, som bekant är, redan på vårt silfvermynt i förhållande till utlandet och vi hafva äfven, såsom det på sista tiden blifvit fullt konstateradt, förloradt på sjelfva de silfverplantsar vi köpt från Hamburg. läget nog följer man der, i denna stora affärsstad, ett antiqveradt sätt att kontrollera de silfverplantsar som ligga i Hamburgerbankens hvalf, hvilket gör att det derifrån utlemnade silfret visar sig ofta icke hafva den uppgifna halten. I Sverige, Norge och Danmark begagnas numera — i Sverige ända sedan 1837 — den af en fransman uppfunna s. k. våta vägen för silfverprofning, ett proberingssätt som angifver ett mycket noggrannare resultat än den förut brukliga s. k. torra vägen. Afven i Berlin och London följer man det nya systemet, men Hamburgs högmögende bank behåller ensamt qvar det gamla sättet. Sedan emellertid hela affärsverlden, genom de undersökningar som i höst blifvit anställda af utskickade gemensamt från Sverige, Norge och Danmark, blifvit uppmärksamgjord på förhållandet, torde Hamburgs bank tvingas att indra ett kontrollsystem som för banken sjelf medtör den olägenheten att den icke rigtigt vet hur mycket silfver som verkligen ligger i dess hvalf. Den anmärkta skilnaden är i och för sig ej betydlig, men dock rätt märkbar vid större affärer. Det har talats om ätskilliga remarkablare embetstillsättningar såsom förestående. Vi kunna icke garantera ryktets tillförlitlighet, men man vill veta att t. f. generalfälttygmästaren Hägerflycht skulle oförtöfvadt nämnas till chef för Svea artilleriregemente, icke för att någon längre tid qvarstå såsom chef, hvartill egentligen expeditionschefen i kommanloexpeditionen frih. Leijonhufvud skulle vara utsedd, itan för att afhjelpa den oegentligheten att hr IH. såsom generalfälttygmästare skulle fortfara att vara blott major vid nämnda regemente. Polismästaren )stlund, hvars befattning är så ansträngande att den cke tillåter en person att dervid längre tid qvarstanna, lärer starkt vara i fråga att blifva häradshöfding i Norra Wärends domsaga och polisintennten Sundström omtalas såsom blifvande kammarttsråd efter aflidne hr Kinmansson. Blir emellerid hr Östlund föredragen sin farliga medsökande, evisionssekreteraren Östergren, torde väl br Sundström beklädas med polismästarebetattningen, ty föga roligt låter den versionen, att båda dessa chefsbeattningar vid Stockholms polis iskulle nästan samidigt blifva lediga, och tillträdas af tvenne personer från Göteborg. Om denna stad sänder oss en polisintendent, ifall så behöfves, få vi vara tackamma.